Pingsts röst behöver finnas med i den receptiva ekumeniken

Under den just avslutade konferensen kring Receptiv Ekumenik möttes olika kristna företrädare till föredrag, samtal, gudstjänst och bön. Det var så fint att se kärleken till Jesus och passionen för evangeliet hos trossyskon från andra traditioner även om de uttryckte sig på annat sätt än jag är van vid. Det har rests frågor och jag vill kort beröra några av dem.

Hur Pingst var representerat? I arbetsgruppen inför konferensen ville man ha representation från olika kyrkliga traditioner. Alla representerade sitt sammanhang men ingen var officiell talesperson för sitt samfund. För Pingsts del är föreståndaren officiell talesperson. Daniel Alm var inte med på vare sig konferensen eller i planeringsgruppen. Det var däremot jag. Pingst var alltså inte officiellt representerat men jag var pingstrepresentant på samma sätt som sker i många av de sammanhang där vi samverkar.

Varför är pingstvänner med i samlingar som denna? Jag menar att vår röst är viktig och behöver höras. Om vi inte finns med kommer vår stämma att saknas. Till detta kommer att vi har mycket att lära av andra traditioner. Den amerikanska pingstteologen Swoboda som nyligen besökte Nyhem menade att pentekostal tro behöver fördjupas i mötet med de historiska kyrkornas teologi.

Det är uppenbart att vi har både olika uppfattningar i en del frågor och olika uttryck för vår tro inom den stora kristna familjen. Det är som att vi talar olika språk och dessa kan låta konstiga tills man lär sig dem. Däremot är det helt klart att man kan tala om samma sak även om det är olika språk. Men att lyssna till eller att tala ett främmande språk förändrar inte min identitet. I möte med andra kristna kan vi med våra olika uttryck ändå tala om vår gemensamma tro på Jesus. Det är just detta receptiv ekumenik handlar om, att bli ”flerspråkig” i talet om den gemensamma kristna tron.

En tydlig betoning är att i stället för att söka fel hos andra möts man för att synliggöra den egna traditionens sår och svagheter. Ett exempel var när två lutherska biskopar, en från Sverige och en från Tanzania, delade erfarenheter från deras dialog. Mitt i olikheter hade man bättre förstått den andres hållning och upptäckt nya saker om sig själv. På distans är det lätt att ropa om den andres fel och brister. Men i det nära, öppna, respektfulla samtalet finns goda möjligheter till nytt lärande.

Om man menar att vi inte ska möta kristna med andra uppfattningar då är det rimligt att inte heller delta i konferenser som den nu aktuella. Jag har en annan uppfattning. Jag är trygg i min identitet som svensk pingstvän och deltar gärna i dialog med andra trossyskon som bekänner Jesus som Herre och frälsare.

Låt mig avsluta med några råd eller reflektioner:

– Som pentekostaler kan vi resa oss i en trygg självförståelse och utifrån denna trygghet delta i samtal med andra.

– Det är legitimt att diskutera olikheter mellan traditioner. Mitt råd är dock att i högre grad mötas till samtal och bygga relation. Min erfarenhet är att bilden av den andre blir klarare om man vågar närhet.

– Vi ska alla vara lite ödmjuka innan vi lägger beslag på sanningsanspråk när det gäller vem Gud är, hur kyrkan ska uttryckas eller var Anden rör sig i världen.