Partierna bör förklara vad de avser med  ”svenska värderingar”

Det är mycket vagt tal om Sverige i valrörelsen: ”Dags att ta Sverige på allvar” (S), eller ”Tro på Sverige” (KD), eller ”Så gör vi Sverige till Sverige igen” (SD). Det har också etablerats ett nytt begrepp, nämligen ”svenska värderingar”.

Bakgrunden är enkel att förstå. Genom den stora invandringen har värderingar som är främmande för svensk kultur etablerats i delar av vår befolkning. Det handlar om viktiga frågor: hederskultur, kvinnosyn, antisemitism, synen på religionsfrihet, yttrandefrihet, hädelse med mera.

Begreppet svenska värderingar är ändå problematiskt. Ett land kan inte utgöra grunden för värderingar, en geografisk yta för inte med sig moraliska perspektiv. Inte heller kan ett folk som bebor den geografiska ytan utgöra grunden för värderingar. Det blir uppenbart om vi tänker på de värderingar som nu kritiseras: De är inte kopplade till ett visst land eller till ett visst folk. De är i hög grad kopplade till ett idésystem, en religion, nämligen islam. Det är därifrån tankarna får sin näring.

Bakom begreppet svenska värderingar finns också idésystem. Främst handlar det om den kristna tron. Det är förkunnelsen av Bibelns budskap som mer än något annat format västvärlden och vårt land Sverige. Tusen år av kristen historia, femhundra år av luthersk statskyrka, tvåhundra år av olika kristna väckelse­rörelser – och hela tiden tio Guds bud som moralisk plattform. Självklart har det format oss. Därför borde vi i ärlighetens namn tala mer om kristna värderingar än om svenska värderingar.

Samtidigt är det lika sant att ett annat idésystem fått växande genomslag i Sverige det senaste seklet. Det handlar om det sekulära perspektivet som avvisar Gud och istället sätter människan i centrum. Ett perspektiv som i förlängningen leder till extrem individualism. Och det perspektivet ger ingen grund för värderingar. Som idéhistorikern Alf Ahlberg formulerat det: ”Gör man människan till alltings mått förlorar man i själva verket alla fasta måttstockar.” Därför har den sekulära individualismen inte mycket att sätta emot i den värderings­konflikt vi nu står inför.

Det är ett sundhets­tecken att värderings­frågor är tillbaka i debatten och då inte bara i form av olika sätt att dekonstruera de kristna värderingarna, vilket ofta varit fokus för det sekulära projektet. Men utmaningarna vi nu står inför kan i längden inte mötas utifrån hänvisningar till det ”svenska”. Vi behöver ett perspektiv som går bortom land, folk och skiftande kulturer och som ger en grund för värderingarna.