Opinions­undersökningarnas tyranni präglar valrörelsen

Almedalen 2026 har avslutats. Två skuggor har ruvat över veckan och påverkat mycket av det som sagts: opinions­undersök­ningarnas utfall och regerings­frågan. Den senare fortsätter att spela en central roll i årets valrörelse, och frågan är hur den kommer att påverka väljarnas röstande.

Någon större ledning från de viktigaste väljar­undersökningarna i maj och juni får man dock inte. Samtliga opinions­undersök­ningar har utfallet att Tidö­partierna är i minoritet. Men är övriga partier en regerings­majoritet?

I början av juni publicerade Statistiska Centralbyrån (SCB) sin årliga parti­sympati­undersökning. SCB:s under­sökning väcker relativt stor uppmärksamhet eftersom den görs årligen och har det största antalet svarande. Parti­sympatierna hos SCB avser ingen specifik politisk nivå, och ingen hänsyn tas till om man skulle rösta eller inte. Det är således en opinions­undersökning med betydande begränsningar. SCB:s mätning har sedan följts av de vanliga åter­kommande under­sökningarna från de ledande opinions­instituten. Utfallen för partierna är tämligen likartade, där partierna på vänster­sidan, Centern inkluderade, har klart högre siffror än Tidö­regeringen.

Är denna majoritet för oppositions­partierna då en regerings­majoritet? Nej! S har tydligt deklarerat att man inte går till val med andra partier i blockformat, vilket innebär att man vill behålla maximal handlings­frihet fram till valdagen. C har avvisat en regerings­samverkan med Vänster­partiet och distanserat sig från Miljö­partiet, men förordar samtidigt Magdalena Andersson som stats­minister. Att S och C kommer att samverka efter valdagen är således ytterst sannolikt, liksom att V och MP kommer att lämnas utanför så långt som möjligt.

De sakpolitiska skillnaderna på olika politik­områden är betydande mellan å ena sidan V och MP och å andra sidan S och C. Vänster­partiet har å sin sida deklarerat att man kräver minister­poster för att stödja en S-regering, vilket S och C har sagt nej till. Om MP är beredda att släppa fram en S+C- regering är oklart.

Vilka är då förut­sättningarna för att denna situation skulle kunna resultera i en fungerande regering med underlag till vänster? Ytterst små. S och C har tillsammans med 39,9 i SCB, 38 hos Verian, 38,7 hos Novus, 37,9 hos Demoskop, 38 hos Ipsos och 39,5 hos Indikator. Ett decimerat Tidö­samarbete bestående av M, KD, och SD får tillsammans 40,7 i SCB, 41,1 hos Verian, 42,2 hos Novus, 42,4 hos Demoskop, 44 hos Ipsos och 43 hos Indikator. I samtliga undersökningar är ett decimerat Tidö­samarbete således större än det största faktiska oppositionella regerings­alternativet!

Sannolikt kommer inte ens MP:s aktiva stöd räcka för att säkra en S+C- regering. Vänster­partiet kan alltså bli antingen kunga­makare eller nyvals­makare. Om de handlar som de talar är nyval ett sannolikt scenario senare i höst eller i början av våren. Att S skulle fimpa C och sätta sig i en regering där de tvingas kompromissa vänsterut i flertalet frågor är inte sannolikt. En sådan regerings­politik skulle komma i konflikt med riksdagens övriga partier på en rad områden.

Vad som skulle kunna förändra denna komplicerade situation är naturligtvis att en tillräckligt stor svängning i opinionen sker till fördel för Tidö­partierna. L behöver utgöra en del av en sådan svängning och klara sig kvar i riksdagen. Sannolik­heten för det är liten, men vänster­partiernas inbördes oenighet och de splittrade opinions­mätningarna kan bidra till omkastningar i valrörelsens slutskede. Vi befinner oss nu och några månader framåt i opinions­undersök­ningarnas tyranni.