Oljan billig men bensinen dyr

Oljepriset slår alla rekord. Oljan tar snart slut. Oljepriset skenar. Rubrikerna slår emot oss dagligen. Det är lätt att ryckas med. Lätt att förledas tro att någon typ av ekonomisk domedag stundar. Är slutet nära för välfärdssamhälle och marknadsekonomi? Det är nog dags att titta närmare på siffrorna.
Oljepriset har verkligen skjutit i höjden. För exakt ett år sedan – i april 2007 – pendlade priset runt 68 dollar fatet. Nu – ett år senare – är det 114-116 dollar per fat som gäller. Det är alltså nästan en fördubbling. Men vad betyder egentligen de här siffrorna för oss svenska konsumenter? Massmedias sifferexercis om dollar per fat kan ju verkligen betraktas som konsumentovänlig desinformation. Det är ju rätt sällan vi vanliga dödliga köper råolja på fat i New York. Däremot handlar vi högbeskattad bensin och diesel varje vecka. Om dollarn står i knappt 6 kronor och ett fat, som rymmer 159 liter, kostar 115 dollar, så innebär det att oljan som säljs på oljemarknaden kostar knappt 4 kronor och 30 öre per liter. Det är en avsevärd skillnad mot de 13 kronor vi betalar vid pump. Skillnaden mellan drygt 4 kronor litern och 13 kronor litern beror inte, som vissa vill tro, på att den komplicerade raffineringsprocessen är kostsam eller att oljebolag och bensinhandlare tar ut det mesta av priset för omkostnader och vinst.

Förklaringen till rekordpriset heter inte rusande världsmarknadspriser utan inhemskt beslutade skatter. Först tar staten ut moms på bensinen med cirka 1 krona och 50 öre. Sen tar man ut en energiskatt på 2 kronor och 90 öre. Sedan lägger man på koldioxidskatt på dryga 2 kronor och till sist kommer moms på skatterna med cirka 1 krona och 50 öre.
Förklaringen till våra rekordhöga bensin- och dieselpriser är alltså inte högt världsmarknadspris, för efter allt processande kostar bensinen bara knappt 5,50. Det är de inhemskt beslutade skatterna på 7,50 som är huvudorsaken till att vi i dag betalar 13 kronor litern för bensinen och ännu mer för dieseloljan.
Denna extrema högskattepolitik för drivmedel slår hårt både mot vanliga medborgare och mot företagen i vårt land.

Att ta in mycket stora summor, över 50 miljarder bara i drivmedelsskatter, från en del av medborgarkollektivet, i specialskatter som inte specialdestineras utan går direkt in i statskassan för att finansiera alla statens utgifter, det är vare sig en rättvis eller klok beskattningspolitik. Det är inte ens klokt ur miljösynpunkt eftersom skatten inte blir rättvis och inte heller miljöeffektiv. Ett kilo koldioxid orsakar ju exakt samma klimatpåverkan oavsett var den släpps ut och från vilken verksamhet. Ett kilo skall beskattas likadant varifrån den än kommer. Men så är inte fallet. Högskattelinjen mot bilismen gör att bilismen betalar över 1 000 procent högre koldioxidskatt än alla andra svenska sektorer i snitt betalar.
Det är inte ens en smart klimatpolitik. FN:s klimatpanel förordar en skatt på max 70 öre kilot för koldioxidutsläpp. Vi betalar redan i dag skyhögt mer.
Detta hämmar både enskilda svenskars och företagens utveckling, till ingen miljönytta. Vi är en sådan liten nation att extrema insatser just hos oss får en fullständigt marginell, helt betydelselös global effekt.

Högskattelinjen mot trafiken är ett extremt dyrt sätt att minska CO2-utsläpp. De teoretiska, helt obevisade, vinster som politikerna tror sig uppnå, står svenskarna och företagen mycket dyrt – till i princip ingen miljönytta.
De skyhöga och orättvisa drivmedelsskatterna drabbar inte bara privatpersoner, barnfamiljer och glesbygdsbor. Alla vet att transportsektorn har mycket stor betydelse för näringslivets utveckling. Diesel- och bensinskatterna hotar att knäcka både enskilda åkare och konsumenter. Finansministern vill inte ha en okontrollerad inflation. Sänk drivmedelspriserna snabbt så hjälper det både statsfinanser, företag och konsumenter.

Kenneth Winsborg
Talesman bensinskatteuppror.se