Opinion
Nyateismen – tack och farväl
Om Gud inte finns är människan enbart en samling atomer, hopsamlade genom slump och naturligt urval, ute på en kort och ytterst sett meningslös resa från ingenting. En sådan världsbild kan aldrig erbjuda något verkligt hopp.
Har du möjligen planerat in en långresa i februari till världens största konferens för gudsförnekare – Global Atheist Convention i Australien? Då måste vi meddela att du nog får avboka de planerna. Arrangörerna meddelade nyligen att konferensen är inställd – på grund av bristande intresse.
Nyateismen framstod i början av 2000-talet som en rörelse på verklig frammarsch. 11 september-attackerna visade religionens verkliga, onda ansikte, menade Richard Dawkins, Christer Sturmark och andra religionskritiker. De skrev böcker, fick medietid, väckte liv i gudlösa organisationer, och fram till omkring 2005 var rörelsen på ständig uppgång. Men ungefär då planade utvecklingen ut.
Förgrundsgestalter har sedan dess avlidit eller trappat ner på takten, och rörelsen tycks ha förlorat sitt tidigare momentum. Nyateistiska organisationer har dessutom kännetecknats av interna slitningar. Ska man vara en allmän humanistisk rörelse eller en klubb för radikala religionsfiender? Ateistiska konferenser har också kritiserats för att mest vara tummelplatser för arga, välbärgade, vita män. I metoo-debattens spår kan också noteras hur exempelvis gudsförnekaren Rebecca Watson berättat om, hur hon utsatts för återkommande sexuella trakasserier och övergrepp på ateistiska konferenser.
Likafullt har gudsförnekare fortsatt att frimodigt förkunna att framtiden är deras, medan religionen är på väg mot sin grav. Men forskningen visar tvärtom att världens religioner – främst bibeltroende kristendom och islam – har gått starkt framåt de senaste årtiondena. Pew Research Center förutsäger också att andelen ateister i världen kommer att minska fram till år 2050.
Rubriken för den tänkta världsateistkongressen var fascinerande nog ”Reason to hope”. Om vi ska vara ärliga måste det anses vara extremt illa valda ord. Nobelpristagaren och ateisten Jacques Monod skriver att om människan accepterar en gudlös värld, måste hon samtidigt upptäcka sin totala ensamhet, sitt fundamentala främlingskap i ”ett universum som är dövt för hennes musik, likgiltigt för hennes förhoppningar, liksom för hennes lidanden eller hennes brott”.
Om Gud inte finns, är människan enbart en samling atomer, hopsamlade genom slump och naturligt urval, ute på en kort och ytterst sett meningslös resa från ingenting. En sådan världsbild kan aldrig erbjuda något verkligt hopp. Kanske var det också just den insikten som drabbade världens samlade skeptiker. Varför åka på en konferens som låtsas förmedla något som ändå inte finns? Den ogrundade tro som nyateister ofta anklagar kristna för, slog den här gången tillbaka på dem själva.
Med detta sagt ska vi ändå tillägga att den inställda ateistkongressen inte innebär någon självklar triumf för kristenheten. Om orsaken är att människor helt enkelt har blivit för bekväma för att bry sig är det inget värt att applådera. Jesus själv kritiserar den lojt ljumma församlingen i Laodicea och säger: ”Jag skulle önska att du vore kall eller varm.”
Arga nyateister kan anklagas för mycket, men knappast för ljumhet. Humanisterna i Sverige har under Christer Sturmarks ledning fått upp religionsfrågor på den offentliga agendan, och människor på båda sidor har utmanats och engagerats. Om det samtalet skulle avstanna och tunnas ut till något slags ljum vällevnadssås, där hela befolkningen simmar runt utan att någonsin stanna upp och brottas med de stora frågorna, då har vi inget vunnit. Låt i stället nyateismens tillbakagång bli en utmaning för kristna att kliva fram och frimodigt förkunna det enda budskap som kan ge nutidsmänniskan ett verkligt hopp för både tid och evighet.
