Ny regering innebär ljusning för religionsfriheten i Sverige

Så har då Sveriges nya regering fått nycklarna till sina kontor, utsett sina närmaste medarbetare och kunnat inleda sitt arbete. Vissa av de hett omdiskuterade åtgärderna i Tidöavtalet kommer i slutänden knappast att förverkligas, efter att ha behövt slipas ner i mötet med annan lagstiftning, myndighetschefers och tjänstemäns erfarenhet och en stunds eftertanke bland de fyra samarbetspartierna. Formuleringen ”bristande vandel” som kriterium för utvisning har redan mött bred kritik, och kommer troligen att behöva omformuleras för att uppnå nödvändig rättssäkerhet.

En övervägande del av förslagen kommer säkert ändå att kunna genomföras – antingen snabbt, eller på längre sikt. Men den nya högerregeringens förändringskraft i det korta perspektivet uttrycks kanske främst i vad de inte gör. Detta märks inte minst på religionsområdet, där valrörelsens samtliga tre angrepp på religionsfriheten nu har avvärjts. Det är mycket välkommet.

Tidöpartierna har gjort precis det som ansvarsfulla politiker ska göra när de får aktivistiskt inriktade lagförslag på bordet: de ska först och främst lägga förslagen inför grundlagen och annan befintlig lagstiftning och utvärdera om de nya åtgärderna ryms inom dessa. Den socialdemokratiska regeringen, stundtals ivrigt påhejade av Liberalerna, drev inför valet tre religionsrelaterade ärenden, som alla var problematiska i mötet med den religionsfrihet som är fastslagen i svensk grundlag och internationella konventioner.

Förslaget att stänga inte bara kommande utan även befintliga konfessionella skolor var så illa uttänkt att i princip alla sakkunniga granskare har sågat förslaget som omöjligt att förena med Europarätten. I Tidöavtalet är förbudet nu ersatt av en hårdare granskning av skolor som riskerar att odla islamism och extremism – vilket framstår som helt rimligt i ett demokratiskt samhälle.

Det andra angreppet om förbud mot en odefinierad ”omvändelseterapi” tycktes i valdebatten kunna sätta munkavle på nära nog all vanlig församlingsverksamhet, som predikan, själavård och förbön. Tidöavtalet förtydligar i sitt stycke om hedersförtryck att M/KD/SD/L-styret vill skärpa tonen mot sådant, och ska utreda om det behövs tydligare lagstiftning mot att ”under hot eller på annat sätt tvinga någon att försöka förändra sin sexuella läggning”. Hot och tvång är knappast en del av kristet församlingsarbete, och det är inte självklart att ett sådant förtydligande behövs i lagen. Men avtalet understryker framför allt att en sådan utredning måste ske med respekt för religionsfriheten. Detta är ett viktigt förtydligande efter en valrörelse där Liberalerna tog till anklagelser om ”häxkonst”.

När det gäller S-regeringens utredning och lagförslag om nya demokratikriterier som kyrkor och samfund skulle anmodas följa innehöll det så stora oklarheter att även samfundsledarna reagerade med stark oro och kritik. Nu står det klart att den nya riksdagsmajoriteten slänger den utredningen i papperskorgen.

Ibland har de viktigaste politiska skeendena en förmåga att drunkna i den vanliga högljudda dagsdebatten. Men just dessa tre frågor visar på en odiskutabel skillnad mellan regeringsalternativ – ett tydligt bevis på att politik spelar roll. Dessa tre förslag var visserligen riktade mot alla religioner, men medias bevakning riktade sig oftare mot just kristna, trots att de verkliga problemen låg hos islamistiska grupper. Nu väljer den nya regeringen att trygga religionsfriheten på dessa tre punkter, och det kommer att ha stor betydelse för Sverige och landets kristna under åtminstone fyra år framåt.