Hyckleri när V och C plötsligt varnade för aborter

”Jag älskar abort”, skrev Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar på Instagram nyligen.

Med tanke på att alla riksdagspartier ställer sig bakom den svenska abort­lagstiftningen – och därtill vill att abort skrivs in som en rättighet i svensk grundlag – är det märkligt att Dadgostar känner sig nödgad att visa att hon inte bara försvarar det medicinska ingreppet, utan dessutom ”älskar” det.

Än märkligare blir det när hennes partikamrat Tony Haddou säger att Tidöpartiernas skärpta försörjningskrav vid anhörig­invandring kommer leda till att människor ställs inför dilemmat ”abort eller utvisning”. Var inte abort något positivt inom Vänsterpartiet? Då torde väl valet mellan abort och utvisning vara enkelt?

Att Tony Haddou och center­partisten Niels Paarup-Petersen nämnde abort i negativa ordalag i förra veckans riksdags­debatt om anhörig­invandring är välkommet, men resonemanget visar samtidigt ett visst hyckleri.

När utvisningshotade människor riskerar att pressas till abort framställs det som positivt att behålla barnet. Men när omkring 35 000 aborter görs i Sverige varje år beskrivs detta tvärtom som berömvärt, medan abort­kritiker får löpa gatlopp.

Nu kanske någon invänder att de 35 000 aborterna handlar om ett fritt val hos kvinnan. Men hur vet vi det? Det finns studier som visar att många kvinnor som gör abort känner sig pressade till det – ofta av en manlig partner. Det finns också uppgifter som gör gällande att vissa som gör abort känner sig pressade av vårdpersonal.

Och oavsett om kvinnan känner sig pressad eller ej bör vi väl kunna erkänna att en abort är något negativt? Sker den efter graviditets­vecka sex är det ett hjärta som slutar slå. Sker den i vecka tio har fostret tår och fingrar.

För den som tycker det är sorgligt att 35 000 foster berövas rätten att se dagens ljus i Sverige varje år, och vill att makt­havarna arbetar mot detta, finns det dessvärre inga riksdagspartier att rösta på. Mediernas häxjakt på olik­tänkande har effektivt tystat alla politiker med minsta dubier kring abort­liberalismen, och toppolitikernas partipiskor har vinit hårt vid omröstningar i frågan.

Man skulle önska att Tony Haddou och Niels Paarup-Petersen, som nu en gång nämnt abort i negativa ordalag i talarstolen, skulle våga ta bladet från munnen och benämna aborterna för vad de är: ett utsläckande av människoliv.

Man skulle också önska att Nooshi Dadgostar och andra politiker som säger sig vilja skydda de svaga i samhället skrev att de älskade barn – inte aborter.