Helt riktigt att SKR bör främja teologi som stärker kyrkans enhet

På ledarplats i denna tidning den 7 juni ställer Stefan Gustavsson ett antal frågor till en text på Sveriges kristna råds hemsida, om vad teologi är. Inte minst handlar Gustavssons kritiska synpunkter om att ekumeniska sammanhang inte kan hålla sig med för snäva teologiska perspektiv, eftersom det kan leda till att somliga kyrkotraditioner inte kommer att känna igen sig i den teologi som presenteras.

Gustavssons synpunkter är delvis befogade, och ger Sveriges kristna råd anledning att skynda på den process som redan inletts med att uppdatera somliga texter på vår hemsida. Här vill jag gärna ge en vink om den teologiska grund vi syftar till att stärka i denna process.

Att vi i Sverige har ett av världens bredaste nationella ekumeniska råd är något för svensk kristenhet att glädjas och vara stolt över. Bredden fordrar att vi lägger oss vinn om att odla sådan teologi som kan härbärgera vidd och mångfald, utan att enheten går förlorad.

För den uppgiften är grunden i allmänkyrklig bekännelse – den som vi har gemensamt – omistlig. Som Gustavsson påpekar slår Sveriges kristna råds stadgar fast att den förenande punkten ligger i att vi med Bibeln som grund, utifrån olika traditioner, bekänner treenig Gud, Fadern, Sonen och den heliga Anden.

På den grunden behöver därtill ett sådant sammanhang som Sveriges kristna råd ge särskild plats för teologiska perspektiv som bygger ekumenisk gemenskap och stärker kyrkans enhet. Utgångspunkten är att kyrkans enhet inte är något som vi väljer om vi vill ha eller inte ha. Kyrkan är i grunden en, och kyrkans splittring ett misslyckande.

Ett centralt teologiskt motiv i sammanhanget är Jesu bön för sina lärjungar: ”Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss. Då ska världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21).

God ekumenisk teologi ger stort utrymme för perspektiv som stärker det för kyrkorna gemensamma. Det handlar om att tillsammans söka en djupare gemenskap med Kristus för att också upptäcka mer av den enhet som finns i honom. Detta kräver samtidigt att den teologiska reflektionen bedrivs med respekt för olika kristna traditioners betoningar, skillnader och hjärtefrågor.

Med det språkbruk som på senare tid växt fram inom Kyrkornas världsråd innebär det att ekumenisk enhet måste bära prägel av Kristi kärlek. Som enhetsförklaringen från Kyrkornas världsråds generalförsamling i Karlsruhe 2022 uttrycker saken: ”Kärleken avvisar varje form av förvrängd enhet som vill övervinna, övermanna eller tvinga den andre.”

Om vi kan mötas på sådan grund finns också utrymme för kritisk och självkritisk reflektion över skillnader och möjlighet att utmana såväl andras som den egna teologiska förståelsen. Men för att det ska vara möjligt krävs en tydlighet om den förenande punkten i vår gemensamma bekännelse. Jag uppskattar att Stefan Gustavsson genom sin ledare aktualiserar det.