Helgen då världs­historien vände

C E M Joad var en fram­stående filosof, författare och under 1940-talet en av Englands mest kända radio­personligheter genom sin medverkan i programmet The Brains Trust, det vill säga Hjärn­trusten. I ett program fick han frågan: ”Om du kunde möta någon person från det förflutna och enbart ställa en fråga, vem skulle du vilja möta och vilken fråga skulle du ställa?”

Professor Joad, som inte var kristen utan beskrev sig själv som agnostisk rationalist, svarade utan att tveka: ”Jag skulle vilja möta Jesus Kristus och ställa den viktigaste frågan i världen: ‘Uppstod du eller uppstod du inte från de döda?’”

Världens största rörelse – den kristna kyrkan – firar nu sin viktigaste högtid: Jesu uppståndelse från den döda.

Men de första lärjungarna firade inte under påsken. De var förkrossade efter att ha sett hur Jesus torterades och kors­fästes. I deras värld var avrättningen av Jesus det slut­giltiga beviset på att han inte var den utlovade Messias.

I den judiska samtiden fanns en klar bild av vad som skulle känne­teckna Messias. Det första steget var att han skulle vinna en avgörande seger över hedningarna: Han skulle besegra – inte förnedras och besegras av – den romerska ockupations­makten.

Föreställningen om en politiskt segerrik Messias satt djupt också hos Jesu lärjungar. Därför flydde de när Jesus togs tillfånga, de förnekade sin mästare, de gömde sig – och efter hans död för­beredde de hans begravning. Ingen av dem trodde på någon uppståndelse. De ord som Jesus själv hade sagt om sin kommande uppståndelse hade de inte kunnat ta in. Som det står i Markus 9:32: ”Men de förstod inte vad han menade”.

Under det första och andra århundradet fram­trädde flera rörelser med ledare som gjorde messianska anspråk, som Judas från Galiléen (som omnämns i Apg 5:37), Simon bar Giora och Bar Kochba. När dessa ledare dödades av romarna upp­löstes omedel­bart deras rörelser. Anhängarna drog den självklara slut­satsen: Den som dödas av hedningarna är inte Messias!

Det är detta som de två sorgsna Emmaus-vandrarna ger uttryck för när de säger: ”vi hoppades att han var den som skall befria Israel”, Luk 24:21.

Men så händer något som nästan alla Jesus-forskare är överens om. Jesu anhängare förändras plötsligt. Från att ha varit rädda och förvirrade blir de över­tygade och frimodiga. De predikar, med risk för sina liv, att Jesus lever och att en ny framtid är på väg.

Vad är förklaringen till denna oväntade och dramatiska förändring? Vad gjorde att lärjungarna plötsligt började hävda det tidigare otänkbara? Det är världs­historiens viktigaste fråga.

Deras eget svar är tydligt: De mötte Jesus levande. Inte i visioner och syner, inte som inre upplevelser och känslor, inte som andliga intuitioner eller i mystisk extas. Nej, han kom till dem och ”gav dem många bevis på att han levde”, Apg 1:3. De såg och hörde honom, de rörde vid honom, de åt tillsammans med honom och de studerade Skriften tillsammans med honom. Som Petrus säger: ”Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig – inte för hela folket utan för de vittnen som Gud i förväg hade utvalt, för oss som åt och drack med honom efter att han uppstått från de döda.” Apg 10:40-41. Det handlade om många tillfällen under en period av fyrtio dagar och det handlade om många vittnen, vid ett tillfälle fler än 500 personer närvarande.

C E M Joad beslöt sig senare i livet för att själv undersöka frågan om Jesu upp­ståndelse, vilket han berättar om i boken The Recovery of Belief. Den under­sökningen gjorde att han blev en kristen.