Framtidstro eller stagnation?

Kristdemokraterna befinner sig i en mycket allvarlig kris och, som jag ser det, kommer Rikstinget i Västerås att bli avgörande för om vårt parti kommer att vara ett alternativ för väljarna i valet 2014 eller om vi kommer att förlora vår plats som riksdagsparti, paradoxalt nog samma år som partiet fyller 50 år. 
Efter fem år i regeringen berömmer vi oss själva för att ha fått igenom nästan allt i våra valmanifest. Dessvärre tycks vi inte ha lyckats kommunicera och övertyga väljarna om detta, eftersom belöningen, i form av vunna röster, har uteblivit. Vår självbild är helt klart en annan än den bild våra väljare har, vilken beskrivs tydligt i två valanalyser; vi saknar en tydlig värdebaserad profil, vi saknar tydligt prioriterade sakfrågor, vi lanserar för många budskap utan innehåll, vi är för otydliga och vi framstår som ett stödparti till moderaterna.
Kristdemokraterna förlorade stort i valet 2010. Utan stödröster hade förlusten varit ännu större. I SCB:s partisympatiundersökningar har vi sedan maj 2007, alltså under snart fem års tid, som mest fått 4,8 % (nov 2009). Därefter har vårt stöd konstant minskat undan för undan och låg vid båda mätningarna 2011 på endast 3,8 %. Med den utvecklingen blir det en allt enklare uppgift för enskilda kristdemokrater att vara populärare än sitt parti.