Förkunnelse ska utmana när kulturen krockar med Bibeln

Vid frukosten såg jag ett nyhetsbrev från missionsorganisationen Folk och språk, där jag läser om frustrationen över att kristna ledare i södra Afrika inte lever kristet.

Den svenska missionären Mikael Bister, med mycket erfarenhet från regionen, förklarar: ”När människor [i Afrika] ... hör Guds ord tas det emot i deras kulturella kontext. De behöver hjälp att ta gudsordet och reflektera över hur det ska levas ut i deras kulturella kontext. Detta måste göras utifrån deras egen kultur, men först måste kulturen återlösas! Det sker när bibelordets budskap jämförs med deras kulturs budskap. Vissa delar av deras kultur stämmer överens med Bibeln och dessa ska bekräftas ... Men vissa delar av kulturen går emot vad Bibeln säger och dessa måste kyrkan fokusera på särskilt ...”

När jag läste detta insåg jag att vi har samma problem i Sverige.

Förkunnelsen i Sverige utmanar sällan de delar av vår kultur som krockar med Bibeln. Vi förkunnare tycks ofta ha exakt motsatt attityd till det missionären ovan säger. I stället för att fokusera särskilt på konfliktområdena går vi ofta som katten kring het gröt runt dem. Man rör sig på ”säker mark”.

Men som uttrycket lyder ”safe sermon will not save” (ung: en ofarlig predikan frälser inte). Finns det inget i förkunnelsen som tränger in och utmanar oss, så har förkunnelsen sällan någon effekt.

Jag tror att det ytterst handlar om förkunnarens djupaste motiv. Vilka är de underliggande tankar och rädslor som får predikanter att säga eller inte säga vissa saker? ”Det här kan man bara inte predika om i vår församling”, ”Skulle jag predika om detta skulle nog församlingen splittras”, ”Ingen blir glad av förkunnelse om synd, omvändelse och dom – och en predikan ska ju alltid vara upplyftande – så jag talar om något mer uppbyggligt”.

Motiv av denna sort måste utvärderas och ifrågasättas. Håller Gud verkligen med? Är det Guds hjärta som styr predikanten, eller försöker predikanten kyla ner Bibelns glödheta budskap så att det inte bränner till i moderna svenska kristnas samveten? Vad tar vi mest hänsyn till – Gud eller människor?

Borde inte vårt djupaste motiv i stället vara: Vad säger Herren om de djupaste och starkaste konflikterna mellan Guds rike och svensk kultur? ”Hur kan jag få församlingen att på djupet förstå Guds sorg, vrede – och kärlek – över oss fallna människor?”, ”Hur förkunnar jag omvändelse så att folk faktiskt känner behovet av att vända om?”  

Motivet måste vara att inte dölja sådant i Bibeln som är kontroversiellt, utan i stället lyfta fram det än mer, förklara det och leda församlingen till omvändelse – så att vi kan återlösas! Motivet måste vara att till hundra procent ställa sig på Guds sida i Guds konflikt med Sverige.

Det innebär inte att man blir kärlekslös (för i så fall är Gud kärlekslös!), utan att man i kärlek och vånda vågar tala just de bibliska sanningar som behövs som mest, därför att de utmanar den svenska individualismen och sekularismen som mest.

Därför måste vi predikanter pröva och utvärdera våra djupaste motiv. Syftar vår förkunnelse till att på djupet avslöja vår kulturs synd och bortvändhet från Gud, eller syftar den till att undvika de konflikter vi vet finns där under ytan? Vill vi med vår förkunnelse sätta på ett plåster och låtsas att allt är ganska bra, eller vill vi påbörja den omfattande kirurgi som behövs för att återlösa Sverige?

Låt oss allvarligt pröva oss inför Herren och sedan göra det han ber oss göra.