Opinion
Fler frimodiga kristna behövs ute på torget!
Evangeliet kommer till fullt uttryck först när kristna tydligt och varmt vågar förkunna att det finns en skillnad mellan människans väg och Guds väg.
Kristenhetens utveckling över världen är tudelad. Pingstkarismatiska och teologiskt konservativa rörelser på sydliga breddgrader går framåt; samtidstillvända rörelser i Europa och USA med teologiskt liberala hållningar går bakåt. Av rent tillväxtstrategiska skäl torde vägvalet därmed vara enkelt.
Likafullt väljer flera kristna sammanhang, inte minst i Sverige, den väg som erfarenhetsmässigt leder till tillbakagång. En viktig orsak är naturligtvis att lockelsen i att följa samtidskulturen är så stark.
Dock syns spridda tecken på insikt om farorna med en sådan strategi. De tecknen är värda att ta vara på.
Mats Selander ger i sin nya bok Det anstötliga evangeliet en översikt av predikoämnen i svenska frikyrkor. Sammanställningen visar en stark förkärlek för predikningar som undviker sådana inslag som upplevs utmanande av vår kultur; betydligt vanligare är sådana gudsbilder som vår sekulära miljö skulle ge tumme upp till.
Selander sammanfattar bilden som ”ett tankemönster som tycks vara avsett att undvika konflikt med den svenska sekulariserade individualismen”.
En sådan förkunnelse kanske uppskattas från vissa håll, men långsiktigt är strategin ändå förödande. Opinonsanalytikern Markus Uvell beskrev förra veckan i Dagen att politiken alltid har ambitionen att flytta fram positionerna, och därför måste kristenheten lära sig hålla emot. Om de kristna fortsätter anpassa sig kommer de också ständigt att tvingas backa.
Fler kristna behöver öppet konfrontera en orättfärdig tidsanda. Livets Ord-pastorn Joakim Lundqvist gjorde i helgen en välkommen markering om förra veckans märkliga abortdebatt, som bara tillåter en enda åsikt, och refererade bland annat till denna tidnings ledarsida som viktigt inspel.
Men motrösterna måste vara fler än kristna medier. Evangeliet kommer till fullt uttryck först när kristna tydligt och varmt vågar förkunna att det finns en skillnad mellan människans väg och Guds väg. Joakim Lundqvist utmanade också pastorer, samfundsledare och lekmän att ta bladet från munnen – i det här fallet för de ofödda barn, som inte har någon egen röst.
Självfallet finns det risker med att utmana sin samtid. Under fornkyrkan kunde kristna få betala med livet för sin vägran att delta i offerceremonierna till kejsaren. I andra tider har konfrontationen gällt andra ämnen, men ett återkommande tema har varit vem som ska sitta på tronen – Gud eller samtidens ideal?
I utmanande tider kan vi påminna oss att även ett anstötligt budskap har sina tydliga styrkor: sanningsfokus i stället för hårdhänt undertryckande av andra perspektiv. Verklig befrielse i stället för bojor som på ytan förespråkar frihet, men som i realiteten river upp individens rötter, mening och värdighet.
I det senaste avsnittet av Världen Idags samtalsprogram Hotspot samtalar vi om min forskning kring hur Sverige blev världens mest sekulariserade och individualistiska land. Mot slutet landade vi i en utmaning till både den tidigare statskyrkan och frikyrkorna att reflektera över hur det här starka kulturella trycket påverkar även kristenheten, och om det finns områden där man inte stillatigande bara kan åse förändringen utan behöver lyfta en motröst.
Det är lätt för vår tids kristna att säga att man självklart hade sagt nej till kejsarkult, slavhandel, rasförtryck eller något annat där en biblisk grundhållning tryckts ner av sin tids icke-kristna ideal. Det är något helt annat att utmana sin egen tids ideal – i dag främst den kompromisslösa kejsarkulten kring individens oberoende som alltings norm och slutmål.
Den kejsaren är naken, och de kristna har en nyckelroll i att påtala det.
