Ett år till valet: Rikta starkare ljus på oppositionens agenda och splittring

Den här veckan är det exakt ett år till nästa riksdagsval, och partierna börjar allt tydligare positionera sig i syfte att vinna så många röster som möjligt, med yttersta mål att vinna regeringsmakten.

Förra mandatperioden minns vi för dess återkommande regerings­kriser, avgångna statsministrar och ibland smått desperata åtgärder för att övertala den sista politiska vilden i kammaren i syfte att kunna behålla den socialdemokratiska regerings­makten. 

Nuvarande mandatperiod har i det avseendet varit mycket lugnare. Regeringen Kristersson har kunnat sitta tryggt, några statsråd har bytts ut under ordnade former, och samarbetet med Sverigedemo­kraterna tycks ha flutit smidigare än de flesta anade i förväg.

Ett huvudproblem för den sittande politiska ledningen är kanske rentav att samarbetet varit alltför smidigt. Tidö­avtalet pekade ut en skarp riktnings­förändring, men många av punkterna har inte nått alls så långt som avtalet lovade – inte heller som de politiska motstånd­arnas skräckscenarion pekade ut. Moderaterna har också kunnat komma undan med ogenomtänkta initiativ som skadat förtroendet hos de väljare som röstade för en tydlig konservativ sväng. 

Det har resulterat i att Ulf Kristerssons förtroende har dalat, medan Magdalena Andersson fortfarande har klart högst förtroende bland partiledarna, och Social­demokraterna ligger tydligt högre i opinionen än det förra valresultatet. Detta är helt enligt partiets standard­strategi när de hamnar i opposition: Gör så få utstickande utspel som möjligt, lägg den egna linjen nära den sittande regeringen och hoppas på att väljarna hinner blir tillräckligt missnöjda för att krypa tillbaka i den trygga S-famnen på valdagen. 

Om regeringssidan vill undvika det resultatet har den ett knappt år på sig för att undvika att behöva lämna makten på grund av ren bekvämlighet: Öka takten betydligt för att genomföra den kurs­ändring som Tidöavtalet har pekat ut. Liberalerna har redan fått ut stor utdelning utifrån sin svaga ställning i samarbetet, och då är det upp till konstellationens övriga partier att höja ambitionen i att visa väljarna att de menar allvar med sin vilja att vända på den samhälls­vision som väljarna ratade i förra valet. 

Bortsett från sina alltför svaga resultat har Tidöregeringen ändå gett ett tryggare politiskt läge i Sverige än på länge. Regerings­sidan och medierna har därför också skäl att rikta ljuset på de enorma problem som finns på den motsatta sidan. Centern tycks inte heller nu veta i vilken riktning de vill gå; Miljöpartiet bör bedömas inte efter sina vackra ord, utan efter de stora svårigheter partiet hade att agera som moget regeringsparti när de gavs chansen i två mandatperioder. 

Och Socialdemokraterna bör dagligen utsättas för frågor om hur de faktiskt ska regera landet med en så djup oenig vänstersida. 

Vänsterpartiet tycks slutligen på väg att falla sönder i en liknande splittring som extremvänstern upplevde på 60-talet. Då var det Vietnam­frågan som enade de radikala vänstergrupperna; nu är det Gaza­frågan. Då samlades utrikes­engagemanget kring en allmän anti­imperialism, nu bygger det på den gemensamma avsky dessa grupper tycks ha gentemot den judiska staten. Den aktiva anti­semitism som i dag sprids inom radikalvänstern omöjliggör den kanten som regerings­partner. 

Tidöregeringen må ha varit bristfällig i initiativkraft, men de väldiga frågetecknen på den andra sidan gör att en vassare kritisk granskning fram till valet bör läggas där.