Den intoleranta liberalismen

Den intoleranta liberalismenRevolutionen tar aldrig slut. Den är en evighetsrörelse. Framåt, framåt, framåt, ljuder den marxistiska melodin. I och med att revolutionen inte bara inrymmer marxisterna själva, utan också resten av samhällskroppen, tvingas dock vi andra ovillkorligen in i den. Paranoian, som uppstår när nya fiender och strukturer att göra revolution emot sökes, gör i slutändan att allt icke-revolutionärt blir en fiende.
När ingen fiende finns, hittar man på en – massorna måste entusiasmeras och revolutionstanken tillåter ingen avstanning. Mer extrema fall av detta är enkla att hitta och att känna avsky emot. Maos grymma kulturrevolution, undanröjandet av "sabotörer" i Kampuchea och utrensningen av partifunktionärer i Sovjet torde få svenskar i dag sympatisera med. George Orwell har skildrat revolutionens grymma progressivitet i den humoristiska fabeln Animal Farm.

Även i Sverige lever det meningslösa stridandet mot påhittade och överdrivna fiender vidare. Vi minns bland annat den flitigt debatterade utställningen A History of Sex. Revolt mot sexualmoralen var syftet. Revolten hade ett egenvärde. Motståndare hånades och anklagades för att göra gemensam sak med nazister och att rentav dela dessas värdegrund. Vi minns uppviglaren Lars Vilks och hans Muhammedkarikatyr som gjorde svenskar avskydda i Mellanöstern. Att bilderna kan få visas torde de flesta vara överens om – men syftet med bilderna är både i fallet med Muhammedkarikatyrerna och utställningen A History of Sex att revoltera, att uppröra och att provocera.

En ömsesidig acceptans och tolerans är inte aktuell för dessa provokatörer. Här är det i stället den eviga konflikten som är utgångspunkten. Provokatören tror att han besitter rätten att sprida hets och hat, skapa konflikter och i längden förgöra andra synsätt än det egna genom kränkning och förtal. Banden till jakobinerna och andra intoleranta revoltörer är tydliga.
När konstens uppgift påstås vara att provocera, kan det vara väl värt att ifrågasätta provokationen som sådan. Ifrågasättande är en sak. Ifrågasättandet väcker debatt och leder till ökad förståelse.
Så är icke fallet med provokation. Provokationen sår osämja och våld. Provokationen är skadlig för debatten och i längden för demokratin.

Att en rättighet såsom yttrandefriheten finns, innebär inte att den alltid måste utnyttjas i alla lägen. Tvärtom: den förutsätter omdöme – att kunna se vad som bör sägas, och på vilket sätt det kan sägas. Den förutsätter respekt – att människors olikheter beaktas och tas hänsyn till, och att man inte medvetet trampar andra på tårna. Den förutsätter självcensur – att man, när man ser att andra kan ta illa upp, tänker över sitt handlande en extra gång.
Marxister, aggressiva liberaler och andra orosstiftare saknar allt detta. De är hänsynslösa i sitt eviga uppror. Från den franska revolutionens giljotin har vi gått vidare till medial kränkning. Reaktionen måste komma. Ty vi kan inte acceptera att stridslystenheten hos Lars Vilks och Geert Wilders blir norm.

Andreas Braw
kristdemokrat