Alliansen behöver KD:s kärnväljare

Det är ingen tvekan om att de gamla partierna har svårt med identiteten. Den senaste mandatperioden har på ett dramatiskt sätt förändrat flera av riksdagspartierna i grunden. Att Nya moderaterna är något annat än de gamla moderaterna står klart. Statsminister Reinfeldt har skickligt manövrerat sig in i mitten och så nära sossarna man kan komma utan att behöva byta partibeteckning. Mycket har varit klokt i den strategin, eftersom den socialdemokratiska hegemonin fått råda allt för många år och i grunden förlamade hela landet. Men Reinfeldt har ändå ett problem med alla dem som samtidigt vill känna igen sig i de värderingar partiet format under årtionden och som många sett som viktiga. Arbetsrätten är bara ett exempel.

Socialdemokratin har med Mona Sahlin genomgått vad som närmast kan kallas en ideologisk bantningskur. Det är nog väldigt få gamla "gråsossar" som känner igen sig i hennes nya design på partiet. De ideologiska frågorna har hon slängt över i en vänsterlåda till Lars Ohly. Det enda säkra med de nya sossarna är att bidragspolitiken alltid består. Inte ens miljöfrågorna kan Sahlin profilera så länge Maria Wetterstrand totalt överglänser henne både i utstrålning och trovärdighet. Resultatet blir osäkra kärnväljare. Ohlys kommunism och Israelhat är bara värt sorg och förakt.
Centern arbetar med liknande problem. "Stureplanscentern" ligger mycket långt från jordbruksdepartementet med regeringens siste bonde i minister Erlandsson. "Bonde söker väljare" vore en bättre slogan för centerns kärnväljare än trendpartyn i Stockholms city. Kontentan blir osäkra kärnväljare.

Folkpartiet har på några år manövrerat sig helt bort från det gamla "frisinnet", alltså förankringen i kristen kultur, humanism och frikyrkorörelsens samhällsengagerade medlemsskaror. Även om partiledare Björklund förvaltar en av partiets historiska frågor, skolan, mycket väl, har han tappat gamla kärnväljare.
Miljöpartiet är för nytt för kärnväljare, men miljöpopulism har alla år präglat partiet. Det stora genombrottet var säldöden i våra skärgårdar. Frågan var inte värd ett parti. Deras nya skrämselpolitik skulle leda till miljöåtgärder som mycket snabbt skulle få hela Sverige att stanna. Miljöpartiet bör förbli ett litet miljöfundamentalistiskt parti, med möjlighet att ibland vara väckarklocka.
Men sen undrar allt fler vad som händer med KD. Alf Svensson förde partiet till både förtroendetopp och väljartopp. Varför lyckas inte Hägglund profilera partiet. Han är ju erkänt skicklig och dessutom en synnerligen "trevlig prick" privat, enligt många källor.

Det förefaller som om KD allra sämst klarat av den politiska omprofileringen. Orsaken kan vara brist på tydlighet i några av de frågor som skapade partiet. Det handlade om synen på aborter, på äktenskapet och på familjen. Hägglunds slogan om att värna "verklighetens folk" borde egentligen få hans egna kärnväljare att känna sig inkluderade. Men då måste han också våga tala om de frågorna på ett tydligt sätt. Aborter är fortfarande ett av våra största moralproblem i landet. Familjen behöver allt stöd i både utvidgat vårdnadsbidrag och klartext om äktenskapet som grundbult för trygga relationer mellan föräldrar och barn. Ska KD ha en chans, och därmed hela Alliansen, så måste Hägglund våga fokusera kristna värden. Det är bland sina egna kärnväljare han har verklighetens folk. Det folket vill se ett profilerat och tydligt kristdemokratiskt parti. Det är förmodligen KD:s kärnväljare som kan rädda hela Alliansregeringen.

Siewert Öholm
ledarsidan@varldenidag.se