Adventsbudskap extra viktigt i coronamörker

I år är det inte bara en mörk årstid som ackompanjerar advent. Frågan är om stämningen i landet, när vi nu ska tända det första adventsljuset, har varit så här mörk tidigare. Det gäller åtminstone om tiden efter andra världskriget. Så många sidor av livet är nedstängda eller nedskruvade på sparlåga.

Advent har inte alltid varit en stor kyrkosöndag i Sverige. Trängseln i kyrkbänkarna, de levande ljusen och rösterna som med hjärtats lust sjunger ”Bereden väg för Herren” och ”Hosianna David son” växte fram under 1900-talet. Trots sekulariseringen och det faktum att kyrkorna tappat mark har advent hållit ställningarna. För många svenskar, som i övrigt är likgiltiga inför kristen tro, har gudstjänsten och musiken vid första advent blivit en älskad tradition som inleder jultiden.

För kyrkorna har det inneburit att första advent blivit årets mest besökta gudstjänst. Förutom i år.

Historiskt har firandet av advent rötter långt tillbaka i kyrkans historia, men då inte som festgudstjänst. Advent började i stället som en fasteperiod, motsvarande påskfastan, som skulle förbereda kristna för julfirandet. Men fastetemat har i vår sekulära kultur ersatts av dess motsats, med dignande julbord som en snitslad bana fram till jul. Förutom i år.

Ordet advent kommer från latin. På grund av ljudlikheten tror många felaktigt att advent betyder ”väntan”. Det passar bra in vad gäller tidpunkten: Vi väntar ju på julen! Men ordet advent betyder inte väntan; det betyder ”ankomst”, och syftar på Guds ankomst till världen. Han har redan ankommit jorden en första gång i ringhet i Betlehem och ska ankomma hit en andra gång, men då i stor makt och härlighet, vid tidens slut.

Det är Herrens ankomst vi firar och förbereder oss för i advent. Vi ser tillbaka på hans första ankomst, vi ser fram emot hans andra ankomst och vi ber att han nu ska komma med liv till oss.

Det är en sorg att vi i år inte kan fira advent – Herrens ankomst – på det härliga sätt vi vant oss vid och som så många av oss bär på härliga känslominnen av. Men det ger oss extra anledning i år att påminna oss om bakgrunden till hans ankomst till världen, varför han kom hit till oss. Det var inte för att förbättra vår julstämning; det har djupare orsaker.

Det är i en mörk värld som Gud kommer oss till mötes som ett människobarn. När änglarna sjunger för herdarna om ”frid på jorden” åtföljs det av att Herodes den store beordrar en massaker på barn i Betlehem med omnejd och Jesu föräldrar tvingas på flykt till Egypten.

När Johannes Döparen tre decennier senare ropar ”Bereden väg för Herren” och kallar folket att öppna sig för vad Gud är på väg att göra, slutar det med att hans huvud bärs i väg på ett fat. När Jesus senare rider in i Jerusalem och folket sjunger ”Hosianna Davids son” smider deras ledare planer för att röja Jesus ur vägen, en plan som slutar vid Golgata.

Pandemin klär av oss lager efter lager av både det mest meningsfulla i livet, som möten med andra människor och underbara julkonserter, och de många ytliga distraktioner vi väljer att fylla våra sinnen med. Den konfronterar oss med frågan om vilka vi är och vad det finns för hopp för små människor i en rå och obarmhärtig verklighet.

Advent är svaret på de frågorna. Ljusen vi tänder är symboler för att mörkret inte ska få sista ordet. I Jesus finns det hopp vi inte finner hos oss själva. Det budskapet behöver vi hitta former för att kommunicera, oavsett vilka gudstjänst­möjligheterna för tillfället är. För i år är det tydligare än på länge att vi behöver budskapet om Jesus