"Viktiga etiska principer förlorade"

"Viktiga etiska principer förlorade"Per-Olle Haraldsson, docent och överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna, trodde att svensk sjukvård fungerade bra.
Ända tills två nära släktingar, mor och moster, drabbades av en åkomma som var lätt att åtgärda men som de inte under lång tid kunde få vård för.

Just denna åkomma, tarmframfall, hade han sett hos en bekant äldre kvinna på 80-talet. Hon åkte in till kirurgakuten i Malmö, opererades och var hemma igen efter en vecka. Livet fortsatte som förut. Lidandet blev temporärt.
Kostnaderna för samhället begränsade.
Men när Per-Olle Haraldssons moster Birgit sjutton år senare drabbades av samma åkomma, hade vården förändrats. Hon kände sig inte sjukare än att hon kunde ta taxi till akuten, vilket var ett misstag. Hon skickades hem, med uppmaning att skaffa remiss från vårdcentral. Det tog, på grund av semestrar, lång tid. Först tre månader senare blev hon opererad.

Under den mardrömslika väntetiden tvingades hon ta hjälp av hemsjukvården flera gånger dagligen, till självklart mycket stora kostnader. Hon blev bunden vid sängen, och när det äntligen var dags för operation var den tidigare vitala kvinnan avmagrad och nedgången. Hon blev direkt mycket bättre, men fortsatte att vara beroende av hemtjänst fram till sin död två år senare.
Samma åkomma drabbade för ett år sedan Per-Olles mamma Greta, en vital och engagerad kvinna, trots sina 94 år. I hennes fall tog det fem månader innan hon fick träffa en specialist på området och innan hon, strax därefter, blev opererad. Hon blev bättre och fick större ro, men hade hunnit bli institutionaliserad och rädd för att vara ensam. Under de fem plågsamma månaderna hade hon också brutit lårbenshalsen, som en följd av sjukdomen.

– Gamla människor förbrukar snabbt sina funktionsreserver och förlorar sin självständighet i sådana här situationer, säger Per-Olle Haraldsson, som menar att både Birgit och Greta hade kunnat leva vidare utan större hjälpinsatser om de opererats direkt. Nu kom de i stället att kräva stora vårdinsater och binda stora samhällsresurser.
Insikten om de stora bristerna i vården kom som en chock:
– Hur vården fungerar får man inte veta förrän man är anhörig till någon som behöver vård, konstaterar Per-Olle. Den grundläggande etiken att ta hand om människor har ersatts av ett ekonomiskt tänkande, där kostnader ska undvikas.

Men när landstinget sparar, ökar kostnaderna ibland långt mer för kommunerna. Per-Olle Haraldsson ser 90-talets Ädel-reform som en viktig förklaring till vårdens nedgång. Det finns inte längre en övergripande helhetssyn över de totala vårdkostnaderna, som därför rusat i höjden, samtidigt som vården för många blivit sämre.
– Landstingen avskärmar sig från de grupper, framför allt äldre, som är vårdkrävande, säger han. Andelen äldre i befolkningen ökar. Ändå har man halverat antalet slutenvårdsplatser, nedrustat geriatriken, för att i stället satsa på de unga och friska, som klarar dagkirurgi med snabb hemgång. Den som är multisjuk och måste läggas in finns helt enkelt inte med i kalkylerna.

– Det är slöseri med resurser att skjuta upp en nödvändig enkel operation. En kirurgisk åkomma kan inte vårdas bort, säger Per-Olle Haraldsson, som menar att viktiga etiska principer gått förlorade.
– På 80-talet pratade man inte pengar inom sjukvården, man var fokuserad på vården. Men på 90-talet flyttades fokus till ekonomin.
Patienten började betraktas som kostnad eller intäkt.
En etisk princip som borde tillämpas av varje läkare är "mamma-principen", menar Haraldsson. När en läkare står inför ett beslut som gäller äldre människor han/hon tänka: "skulle jag vilja utsätta min mamma för detta?"
– Blir svaret nej måste man försöka hitta en annan lösning. Kostnadsmedvetande är nödvändigt, men vårt handlande får inte bli inhumant. Och dagens besparingar får inte bli morgondagens kostnader, betonar Per-Olle Haraldsson.

Carin Stenström
carin.stenstrom@varldenidag.se