Polisen får inga spaningsresurser

Världen idag har pratat med Jim. Han är fjorton år och kommer från norra Afrika.
- I somras jobbade jag åt kommunen, vi krattade löv, samlade sopor och sådant. En man jobbade där som någon sorts chef. En dag frågade han mig om jag ville ha en glass och vi gick till kiosken. Han var sjyst, berättade om vilka tv- och dataspel han hade. Jag blev mycket impad, han hade allt.
Nästa dag, samma dag som vi slutade på kommunen, följde jag med honom hem. Han sade att jag kunde få låna vilket spel jag ville. Jag, morsan och min lillebror bor ensamma, sedan farsan drog, och vi har aldrig haft råd med extra grejer som spel och sånt.
Vi satt och spelade när han lade sin hand på mitt lår, och viskade i mitt öra om hur fin jag är... Han sa att jag inte behövde vara rädd, att han inte skulle göra mig illa. Han visade mig trehundra kronor. Allt gick mycket snabbt? När jag gick därifrån spydde jag. Jag tänkte att jag aldrig skall berätta det för någon?
Efter några dagar såg jag honom utanför den offentliga pissoaren i centrum. Först ville jag bara dra därifrån, men sen tänkte jag att bara en gång till. Alla mina kompisar har mobiltelefon och för fyrahundra kronor skulle jag kunna köpa en egen - med kontantkort.