Plusarkiv: Världen idag Dokument: Partisoldater

Partisoldater – från Tsarryssland till i dagAtt antisemitismen är på frammarsch i Europa uppmärksammans nu av allt fler medier men ännu är det i Sverige relativt okänt att Europa åter har stora partier med uniformerade sektioner. I två exklusiva artiklar beskriver författaren Lars Gyllenhaal Europas partisoldater från ursprung till nutid.

Paramilitära eller militära formationer tillhöriga politiska partier är ett fenomen som de flesta direkt associerar med Nazityskland men startpunkten är den första ryska revolutionen, 1905 års revolution. Rysslands socialdemokratiska arbetareparti under ledning av Vladimir Lenin uppsatte då en stridsmilis. Den bedrev gatustrid, partisanstrid, rånade banker och likviderade. De vapen man inte kunde skaffa inom Ryssland köpte partiet utomlands. Man byggde upp hemliga anläggningar för tillverkning av sprängmedel.
Partiet lät upplösa stridsmilisen 1907. Men erfarenheten kom väl till pass när man i mars 1917 uppsatte Röda gardet. Till det då ryska Finland kom denna utveckling några månader senare, där Röda gardet besegrades efter drygt fem månaders blodiga strider.
När bolsjevikregimen (tidigare socialdemokrater) i det centrala Ryssland satt säkrare i sadeln, i januari 1918, upplöstes Röda gardet och dess funktioner övertogs av Röda arbetar- och bondearmén. Partiet blev därmed av med sin militära sektion men behöll kontroll genom politiska kommissarier, partiets kontrollpersoner inom alla förband.

Rödgardisterna är relativt väldokumenterade på svenska. Det kan man inte säga om deras mest extrema motståndare, "de svarta hundradena". Denna militanta och antisemitiska rörelse grundades av prinsar, präster och officerare vid förra sekelskiftet. Först 1905 i och med bildandet av Ryska folkets union (SRN) blev det dock en rörelse som påverkade hela landet. När de svarta hundradena var som störst 1906-1907 hade man drygt tretusen avdelningar. SRN sysslade framför allt med antisemitisk propaganda (tryckt på statliga tryckerier) och pogromer mot judar. Liksom senare hos de tyska nazisterna var antisemitism kärnan av rörelsens ideologi. De svarta hundradena mördade i Odessa hösten 1905 trehundra personer; i Dnepropetrovsk hundratjugo och i Kiev fyrtiosex. Därutöver skadades tusentals.
De svarta hundradena agerade med inofficiellt stöd av nyckelpersoner inom polisen och militären. Men ibland skapade deras aktioner för mycket allmän oro, varvid myndigheterna avväpnade dem. Någon väloljad massorganisation som den nazistiska i Tyskland, blev inte SRN. Uppskattningsvis hade man som mest tio procent av befolkningens sympatier. Icke desto mindre var det just med Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) som Nikolaj Markov ville jämföra SRN. Markov var SRN:s mest långlivade ledare. Efter bolsjevikernas maktövertagande lyckades han emigrera till Tyskland, där han livnärde sig på antisemitiska böcker.
I november 1918 utbröt på Tysklands gator blodiga strider mellan spartakister (senare kommunister) och en mängd olika frikårer. Man använde till och med artilleri och eldkastare. Dessa kombattanter stred till stor del av politiska motiv – för eller mot revolution – men frikårerna var inte partiavdelningar och spartakisterna hann inte uppställa några ordentliga förband. Det var i stället Italien som fick den första partiarmén efter första världskriget. Detta genom att Benito Mussolini den 23 mars 1919 grundade "Fasci italiani di combattimento", Italiens kampförbund. Denna blandning av parti och militär enhet bestod till stor del av svartskjortor, veteraner av italienska arméns stormtrupper.
Kort efter att Mussolini 1923 omorganiserat sin rörelse till Nationella Fascistpartiet blev svartskjortorna omorganiserade till Frivilligmilisen för Nationell Säkerhet (MVSN). Man kan se MVSN som direkt motsvarighet till det 1921 grundade tyska SA, nazistpartiets Stormavdelning, så småningom mest kallade brunskjortorna. Den bruna färgen berodde på att man 1924 för en ringa slant hade kommit över ett parti skjortor för Tysklands nedlagda kolonialtrupper. De råkade var bruna.

De italienska svartskjortorna uppkom alltså före de tyska brunskjortorna, men tyskarna blev först med en stark organisation. SA växte explosionsartat. År 1927 hade man drygt 30 000 medlemmar, vid nazistpartiets maktövertagande 1933 var man drygt 700 000. SA:s ungdomssektion Hitlerjugend (HJ) hade dock året dessförinnan avknoppats och blivit egen partisektion. Några år senare blev medlemskap i HJ obligatoriskt, 1939 var 98 procent av alla ungdomar med.

SA-männen var långt ifrån de enda partisoldaterna i Tyskland under mellankrigstiden. De tyska socialdemokraterna hade i alla fall på papperet fler medlemmar i partiets paramililtära avdelning Riksbanéret, med tre miljoner vid upplösningen 1933. Tysklands kommunistiska parti hade fram till 1932 en paramilitär organisation i sovjetinspirerade uniformer: Rödfrontkämpeförbundet (RFB), med ett medlemsantal på som mest drygt hundratusen. Sveriges Kommunistiska Parti satte under samma tid upp en skyddsstyrka: Röda front-förbundet. Några siffror föreligger inte men det blev liksom det svenska SA bara en fotnot i vår historia. Visst förekom stora bråk mellan svenska nazister och kommunister, men de kan inte jämföras med sammandrabbningarna mellan tyska SA, Riksbanéret och RFB, som resulterade i hundratals döda.
SA var en styrka för gatuslagsmål och parader. Dessutom litade inte Hitler helt på SA-männens lojalitet. Därför lät han 1925 bilda en styrka fokuserad på skydd av hans egen person. Resultatet blev partiets "Schutzstaffel" (SS), skyddsskvadron. Först var SS underställt SA men efter att 1934 ha likviderat SA-ledningen under "de långa knivarnas natt" fick SS status som egen gren av nazistpartiet. Samma år avknoppade SS en mer fältmässig styrka: "SS-Verfügungstruppe" (SS-VT), det vill säga "SS-förfogandetrupper". Den som förfogade var Hitler själv. SS-VT döptes 1940 om till det tydligare "Waffen-SS"och kom i praktiken att bli Tysklands andra armé. Drygt en miljon män ingick i Waffen-SS inklusive 180 svenskar.
Mindre känt är att man i Italien redan 1928 började bilda militära förband av MVSN-män. Mussolinis motsvarighet till Waffen-SS gick under benämningen CCNN och sattes in både mot Etiopien, i spanska inbördeskriget och under andra världskriget.

Både höger- och vänsterpartier i många länder tog efter. I spanska inbördeskriget stred förutom en mängd staters reguljära förband även flera partiers paramilitära sektioner. På Francos sida exempelvis rumänska grönskjortor och inhemska blåskjortor. Om Internationella brigaderna på den spanska regeringssidan – med över femhundra svenskar – hette det att de inte var underordnade något parti. De var emellertid organiserade och ledda av Komintern, Kommunistinternationalen, som kontrollerades av det sovjetiska kommunistpartiet.
Göran Hägg kom 2008 ut med den ytterst läsvärda biografin Mussolini – en studie i makt, i vilken man kan läsa: "Konceptet med uniformer, riter, parader och allsång är i dag helt överspelat". Så är det väl – i och med 1945 försvann väl fenomenet partisoldater från Europa? Inom obetydliga nazistgrupper och i Asien och Sydamerika må fenomenet ha återuppstått, men inte i någon stor skala här i Europa. Antagandet stämmer dåligt med verkligheten. Till att börja med fick östeuropeiska barn och ungdomar fram till murens fall militärutbildning genom partianslutna ungdomsorganisationer. Några år efter muren återkom fenomenet i full skala under 1990-talets krig i Jugoslavien, då både kroatiska och serbiska politiska partier satte upp egna miltära formationer.
Men även 1990-talets jugoslaviska krig är ett tag sen. Inte finns det väl år 2010 några större formationer av partisoldater i Europa? Jo det gör det, både i ett EU-land och i Ryssland. Läs om dem i nästa artikel som publiceras den 29 mars.

Lars Gyllenhaal