Plusarkiv: Kultur: Inomkyrklig väckelse i tio porträtt

Inomkyrklig väckelse i tio porträttSvenska kyrkans historia har många gånger alltför mycket sammankopplats med rikshistorien. Kyrkan har framställts som statens ideologiska instrument i styrningen av medborgarna. Tvärtemot denna bild har en särskild kyrklig väckelse ofta gjort sig gällande. Tio företrädare för denna skildras i Gunnar Juelssons Såningsmän och själasörjare i den lutherska kyrkan.

Liksom i föregångaren Tio andliga vägröjare (2001) kräver det starka tyska inflytandet att även representanter därifrån får sin plats. Inledningskapitlet om Olaus Petri utgör en naturlig inledning till denna epok, präglad av den nyupptäckta läran om rättfärdighet genom tro.
Att den svenske reformatorn en gång dömdes till döden av kungen hör kanske inte till den gängse bilden av honom. Hans domarregler finns i lagboken än i dag och hans välbekanta svenska krönika är en tidig nyktert kritisk rikshistoria, som förbjöds av Gustav Vasa.
Pensionerade prästen Gunnar Juelsson skriver på ett okonstlat och folkligt sätt med stor känsla för poänger och berättelsens förlopp. Den personliga fromheten och kallelsen hos dessa kyrkomän står i centrum. Det återkommande temat är att den verkliga tron följs av kärlek och ett gudfruktigt liv, något som ofta tappades bort.

Till förpietisterna brukar räknas tysken Johann Arndt, av många betraktad som den främste efter Luther, något som även den i svenska hem spridda läsningen av hans böcker Sann kristendom och boken Paradislustgård vittnar om. Arndts predikningar över Psaltaren under pesten har senare i kortform getts ut i andaktsboken Andlig skattkammare, som i dag röner nytt intresse i en ny upplaga. Hans kärlek till naturvetenskapen är inte lika välbekant.
En företrädare för samma riktning, men efter det förödande trettioåriga kriget, är Christian Scriver. Han skrev bland annat den bibliskt själavårdande Själaskatt, nyutgiven i kortform av just Juelsson.
Riktigt spännande blir det när vi kommer in på svensk stormaktstid med ärkebiskopen Haqvin Spegel.
Fortfarande finns elva av hans en gång femtiosex psalmer kvar i psalmboken. Långt före folkskolestadgan (1842) ledde Spegels satsning 1695 till att de flesta tio-tolvåringar lärde sig läsa. Husförhören i den kristna läran växte fram som en följd, och kunskaperna ökade i församlingarna.
Något yngre är Jesper Svedberg, ansvarig för den första gemensamma psalmboken i Sverige 1695. Svedberg blev Karl XI:s uppskattade hovpredikant och hans predikningar om synden gav honom många fiender, men kungen försvarade honom.
Påfallande ofta var furstarna fromma. Scriver var Svedbergs förebild.
Kallelsemedvetenheten är bland dessa män många gånger överväldigande, men ofta under förhållanden som liknar religionsförföljelse.
Rena mordförsöken riktades mot Peter Murbeck, som två gånger mirakulöst undgick beskjutning – en gång till och med i predikstolen och en annan gång i ett bakhåll. Liksom August Hermann Francke i Halle idkade han socialt arbete för de fattiga, senare även en skola.

Peter Fjellstedt är ett mera allmänt bekant namn, och med honom är vi inne på 1800-talet. "Fjellstedts bibel" är ett begrepp och har tjänat som hjälpmedel för mången svensk präst och är ännu spridd i många hem. Men hans direkta betydelse var som tidig missionsförespråkare. Efter egna försök i Indien och Turkiet fungerade han främst som inspiratör. Han anställdes vid Lunds missionssällskap och blev rektor för dess missionsskola.
Dess tidning, vars redaktör han var, hade 5 000 prenumeranter! Tidskriften Bibelvännen skulle samtidigt leda lekmännen in i Bibeln. Senare flyttade Missionsinstitutet och övergick i Fjellstedtska skolan i Uppsala.
Ett rent pionjärarbete har Juelsson utfört beträffande August Ferdinand Huhn, en tyskättad präst verksam i Tallinn i Estland. Kontakt med en professor i kyrkohistoria i samma stad gav av en händelse tillgång till gamla prästmatriklar. Tillsammans med Huhns bevarade skrifter ger det en tydligare bild.
Efter tidigt rationalistiskt inflytande kom här omvändelsen efter bön från några som tillhörde greve Zinzendorfs brödraförsamling.

Väckelsen mötte motstånd, men spreds ut i landet. Flera av hans skrifter översattes på 1800-talet till svenska.
Wilhelm Löhe har kallats "diakonins fader" med anledning av hans diakonianstalt i tyska Neuendettelsau, där han var kyrkoherde i 35 år. Han förordade den enskilda bikten framför den allmänna i grupp.
På grund av prästbristen bland utvandrare i Amerika utbildades unga män i Neuendettelsau. Samarbetet med den blivande Missourisynoden ledde till att prästseminariet i Fort Wayne startades.
Det är i dag den kanske mest ansedda lutherska högskolan i USA med samarbete med Församlingsfakulteten i Göteborg.
Gunnar Juelsson har själv översatt och gett ut uppbyggelselitteratur av flera av de här omtalade väckelseprästerna.
Denna lilla bok i enkelt utförande är en viktig introduktion, som visar hur väckelsen funnits inom den traditionella kyrkan och förenats med dess teologi.

Stefan Pehrson