Plusarkiv: Jesu blod ger oss näring att växa

Under julledigheten avslutade jag den fjärde och sista Twilight-boken av Stephenie Meyer. Mest, ska erkännas, för att ha kontroll över vad ett av mina bokslukande barn egentligen läser. Romantiska böcker kan innehålla lite väl avancerade scener för en 13-åring. I det avseendet håller sig författaren på rätt sida. Vampyr- och varulvsmotivet kan förstås läsas metaforiskt, som vår rädsla för det annorlunda. För att vara populära ungdoms- (tjej-)böcker erbjuder serien oväntat spännande bilder för kampen mellan gott och ont inom oss alla. Vampyrerna, som är huvudpersoner, kämpar mot sin onda natur och har blivit "vegetarianer", håller sig till djurblod.
När jag nu slagit igen den sista boken är det ett ord som ringer starkare än allt annat. Det är ordet barmhärtighet. Inte anade jag att denna andliga frukt skulle vara ett bärande motiv i en vampyrroman.
Barmhärtighet. Att låta nåd gå före rätt. Därför att man har erfarit kärlek, har erfarit glädjen i att själv benådas.
Vid det nya årets ingång är barmhärtighet det starka motivet i evangelietexten från Lukas 13:6-9. Jesus berättar i en liknelse om mannen som hade ett fikonträd i vingården. År efter år sökte han förgäves frukt på trädet. Till sist bad han trädgårdsmästaren att hugga ner det. Men trädgårdsmästaren vädjade. Om han fick gräva runt, gödsla, vattna. Kanske det skulle hjälpa.

Detta är en bild av Fadern, som skapat oss med möjlighet att ge frukt, och Sonen, som vädjar för oss när vi misslyckats.
I Jesu namn får vi en ny chans. Genom hans blod gödslas marken där vi växer.
Barmhärtighet är att inte lasta oss för det som varit, eller aldrig blev. Det är att i Kristus låta den pånyttfödda människan få en ny chans.
Är nådatiden bara tre plus ett år, som för fikonträdet? Nej, Herrens barmhärtighet tar aldrig slut.
Jag intervjuade nyligen en person som varit aktiv i kyrkan i femton (15) år innan hon äntligen, genom en dröm, förstod att hennes tro på Gud duger i hans ögon. Femton år utan den vissheten – och vi får glädjas med henne att inte någon nitisk trädgårdsmästare högg ner det trädet för länge sedan. Tore Littmarks psalm är skriven för sådana som aldrig tycks blomstra och sätta frukt: Jag skulle vilja våga tro ... (Nr 219 i Psalmboken).
Barmhärtighet, det är också att orka älska dem som inte visar några som helst tecken på gensvar. Usla, ilskna, illvilliga människor, folk med sådana där egenskaper som det också finns tydliga spår av i mig själv. Av egen kraft orkar ingen människa älska utan gensvar. Men med Jesu kärlek kommer uthålligheten. "För Gud finns inga hopplösa fall", brukade LP-filantropen Erik Edin säga.

Du och jag är inga vampyrer. Men vi kan göra oss själva och andra oändligt illa. Den kapaciteten har alla med fri vilja. Barmhärtighet är, att vi inte behöver titta tillbaka. Nu får vi se framåt. Jesus gräver runt rötterna, så att de får luft – den som tror får hjälp av helig Ande. Han gödslar – ger dagligen näring genom Ordet.
Barmhärtighet är blicken vänd mot de goda möjligheterna.

Erika Cyrillus
Chefredaktör på EFS-tidningen Budbäraren