Minskning av vargstammen kan kräva flyttande av vargar

Världen idag berättade i juli om regeringens nya vargdirektiv till Naturvårdsverket, som innefattar att utreda hur den svenska vargstammen kan minskas från dagens cirka 450 individer till ner mot 170 individer.  

Mona HansErs på Naturvårdsverket konstaterade då att det inte bara är antalet vargar som är viktiga för att vargstammen ska kunna bevaras, utan också stammens genetiska variation, men att inflödet av utomskandinaviska varggener begränsas av skyddsjakt kopplad till rennäringen.  

Världen idag har tagit del av statistik kring de vargar som skjutits genom skyddsjakt i Sverige under en femårsperiod fram till halvårsskiftet i år och som enligt databasen Rovbase uppgår till 66 djur. Det visar sig då, enligt kompletterande statistik från Naturvårdsverkets jaktdatabas, att mer än hälften av dessa, ett 40-tal vargar, sköts med anledning av skada på ren, i de flesta fallen kopplat till samebyar söder om Västerbottens län.  

Olof Liberg, som har forskat på vargar sedan slutet av nittiotalet och numera är seniorforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, förklarar för Världen idag att det främst handlar om svenska ungvargar som har lämnat sina födelserevir och kommer in i renbetesområdena när de beger sig norrut i jakt på ett ställe att etablera sig på. 

– Tikarna letar i första hand efter en plats som inte är upptagen. Sedan väntar de på friare kan man säga, medan alltså hanarna letar efter en sådan tik som är ”ledig”, förklarar han. 

Även i nordvästra Finland, längs gränsen mot Sverige, finns det renbetesområden där renägarna idkar skyddsjakt på varg, vilket gör det svårt för finska och ryska vargar att över huvud taget ta sig över gränsen in i Sverige.

– Jag brukar lite skämtsamt kalla renskötselområdet för ”vargfiltret”, säger Liberg.

Finland har annars en vargstam som är ungefär lika stor som Sveriges, och som har ett visst inflöde från den stora ryska vargpopulationen, konstaterar forskaren.  

– Den finska vargstammen har på senare år dessutom fått en spridning söderut och västerut, så att den kommit närmare svenska gränsen. Tidigare fanns den bara som ett band med revir längst med ryska gränsen, beskriver han. 

Under de senaste femton åren är det bara en handfull utomskandinaviska vargar som lyckats ta sig ner i Sverige och fått avkommor med de skandinaviska vargarna, där anledningen enligt Liberg helt enkelt är att de flesta försvinner på vägen.  

– Många skjuts lagligt, de flesta. Sedan skjuts naturligtvis en hel del olagligt också – det kan vi nog räkna med är ett mörkertal både på den svenska och den finska sidan, säger han. 

Att få in utomskandinaviska varggener är samtidigt en nyckelfråga för att vargstammen ska kunna behållas som livskraftig på lång sikt, vilket krävs av EU:s habitatdirektiv som är överordnat svensk lag. Den svenska vargstammens inavelsgrad ligger nämligen på gränsen för vad som anses utgöra en risk för olika inavelsproblem, såsom missbildningar.

– Vi har inte kunnat konstatera någon större frekvens av allvarliga missbildningar, mest relativt harmlösa förändringar i skelett och tänder. Däremot har vi visat att reproduktionen påverkas hos de högst inavlade individerna, ett problem som kunde bli allvarligt för stammens överlevnad om inaveln fortsätter att öka, säger Olof Liberg. 

När han och andra forskare för ett antal år sedan gjorde en beräkning på hur liten en livskraftig svensk vargstam skulle kunna vara i teorin om genetiken inte var ett problem – något som kallas för demografisk livskraft – kom de fram till att det skulle räcka med ett 100-tal vargar. Den storleken skulle då gardera tillräckligt för risken att vargarna skulle dö ut av mer slumpartade faktorer, såsom olyckor, sjukdomsepidemier eller naturkatastrofer.  

– Men en så låg nivå kommer myndigheterna aldrig att föreslå, eftersom inaveln då snabbt skulle bli alltför hög på grund av stammens isolering, menar Liberg. 

Om man inte kan öka antalet naturligt invandrande vargar, med tanke på ”vargfiltret” i norr, återstår enligt forskaren bara ett annat sätt att öka det genetiska inflödet på, nämligen att aktivt flytta vargar.

Detta har man hittills gjort i ett fåtal fall med vargar som har invandrat från Finland men sedan stannat upp i renskötselområdet, som till exempel när ett vargpar framgångsrikt flyttades från Tornedalen till Tiveden.

Vad gäller flytt av vargar från andra europeiska länder skulle det inte fungera med sydeuropeiska vargar, eftersom de tillhör en mindre underart som enligt Liberg skulle ha svårt att klara sig i Sverige.  

Vargar från Baltikum, Finland och Ryssland skulle däremot fungera, men då finns ett problem med att det förekommer rabies i de länderna och att vargarna därmed skulle behöva sättas i karantän.  

Ytterligare ett sätt att friska upp genetiken på, skulle kunna vara att sätta ut vargvalpar från djurparker till vilda varghonors lyor. Försök med flytt till adoptivhonor inom djurparksvärlden tyder nämligen på att det fungerar.  

Exakt vad Naturvårdsverket kommer att föreslå för lösningar för att kunna tillmötesgå regeringens önskemål om en kraftigt minskad vargstam, samtidigt som de har kravet på sig att bevara stammen som långsiktigt livskraftig, återstår att se. Men enligt den rutinerade vargforskaren är det i alla fall nya vargar som är nyckeln.  

– Som det är nu med 300 funkar det bra, men ska man ner på mycket lägre nivå är man nog tvungen att börja flytta varg, antingen vuxna eller valpar, säger Olof Liberg. 

– Och då kommer det inte att räcka att bara ta valpar från våra djurparksvargar, tillägger han.