Kyrkan behövs i fängelset

Kyrkan behövs i fängelset Fängelsepräster från hela världen möts i Stockholm för att nätverkaArbetet som fängelsepräst är ofta ensamt. Större uppbackning från lokala församlingar skulle gynna både de intagna och kyrkan i stort, tror missionspastor Susanne Rodmar.

I dag börjar konferensen "Forgotten people", som arrangeras i Stockholm av IPCA, International Prison Chaplainsá; Association. Då samlas kristna själasörjare från hela världen för att utbyta erfarenheter.
– Det här är ett ganska ensamt arbete. Att få möta kollegor som står i samma uppgift är oerhört värdefullt, säger Susanne Rodmar, som är fängelsepastor vid Österåkeranstalten på halvtid.
Hon är också konsulent inom programmet Andlig vård i kriminalvården, som drivs av Sveriges kristna råd, SKR. Det är ett nätverk med uppemot 150 kristna präster, pastorer och diakoner, liksom även en grupp imamer, som regelbundet besöker anstalter och häkten.

Arbetet bedrivs genom enskilda samtal med de intagna eller häktade, gudstjänster och andakter, besöksgrupper, samtalsgrupper och studiecirklar. På de allra flesta håll flyter samarbetet med Kriminalvården bra, säger Susanne Rodmar.
– Är samarbetet med personalen gott, så fungerar allt bra. Där det inte är så beror det ofta på okunskap eller ovilja att förstå att detta är mer än en fritidssysselsättning för de intagna. Det handlar om rätten att utöva sin religion.
Just i fängelset kan behovet av att tala med en själasörjare vara som allra störst i en människas liv.
– Man lever isolerat och har varit med om något omvälvande. Många funderar över existentiella frågor och är öppna för att samtala. Därför är det här arbetet också så givande, säger Susanne Rodmar.

Ibland händer det att en intagen vill bli döpt.
– Vi får inte värva medlemmar, så det händer ganska sällan. Men när det inträffar är det viktigt att inte ha för bråttom. Att ta ett snabbt beslut om att bli kristen kan slå fel längre fram. Det är bättre att låta processen ta tid och kanske hitta en församling där man kan börja gå.
Kriminalvården ställer generöst med resurser till förfogande. Det Susanne Rodmar skulle önska är att församlingar, kyrkor och samfund skulle ta större del i arbetet.
Både genom att delta i besöksgrupper och genom att se själavården bland de intagna som en självklar del av kyrkans arbete med att nå ut till människor.
– Men det finns församlingar som gör väldigt mycket, till exempel genom praktisk hjälp till de intagnas anhöriga som kommer på besök.
Efter drygt tio år på olika anstalter och häkten har Susanne Rodmar lärt sig mer både om andra människor och om sig själv.
– Människor är i grunden rätt lika, med likartade drömmar och tankar. Men jag har också blivit mer ödmjuk och tacksam för det liv jag har, och som låter mig komma hem till mina barn varje kväll.

Eva Janzon
eva.janzon@varldenidag.se