Man kan säga mycket om den nyliga debattartikeln i Expressen där företrädare för Liberala ungdomsförbundet förespråkade att juridiskt kön borde avskaffas. Men det jag skulle vilja kommentera just här är ett uttryck som numera används av alla förespråkare av samma tankegångar: huruvida man känner sig hemma i ”det kön man tilldelades vid födseln”. Den benämningen återkommer inte mindre än tre gånger i debattartikeln.

Det stämmer naturligtvis rent teoretiskt och juridiskt att man ”tilldelas ett kön” vid födseln. Vårdpersonalen gör en slutsats utifrån barnets könsorgan och registrerar det som antingen pojke eller flicka.

Men anledningen till att just det här uttrycket numera används i tusentals texter och argumentationer är snarare att det vill antyda att kön är något som inte går speciellt djupt. Att det bara är något vi ”tilldelas” och som det därför inte bör vara något problem att ”tilldela om” vid behov.

Väldigt få skulle hävda att könstillhörigheten rent biologiskt skapas just vid vårdpersonalens ”tilldelande”. Ändå vill uttrycket andas att kön är något vi blivit påklistrade av en extern person. För att smidigt kunna reglera ett felaktigt tilldelande och minimera lidandet i att leva med en annan könsidentitet än den man själv upplever sig ha, behövs det betonas hur ytlig könsdefinitionen är och hur lättvindigt den från början placerades på en.

Därav populariteten för ”det kön man tilldelades vid födseln”.

Utmaningen med detta är att den biologiska sanningen är en annan. Kön är inte något som påklistras människan vid födseln. Kön är inte begränsat till fortplantningsorgan. Tvärtom vittnar var och en av människans 37 biljoner celler enstämmigt om att man antingen är man eller kvinna.

Till och med barn som föds intersexuella, där det till det yttre kan vara svårt att avgöra kön, är djupast sett antingen man eller kvinna. Rent biologiskt utgör vårt kön en av våra mest grundläggande identiteter, något som inte kan förändras med mindre än att alla våra celler programmeras om totalt.

Det här kan naturligtvis vara en traumatisk sanning att förhålla sig till om den egna upplevelsen är att man tillhör det motsatta könet från den kropp man är född i. Här finns ett mått av smärta, frustration och utsatthet som kristna inte enkelt kan avfärda utan måste ta på allvar.

Hur bra är vi egentligen – och hur bra har vi historiskt varit – på att inte bara proklamera enkla sanningar, utan att verkligen lyssna till och förstå en medmänniska som upplever sig vara född i fel kropp och med fel könstillhörighet, och hjälpa denne framåt i livet?

Men med detta sagt står det ändå klart att det experimentella projekt som nu pågår i samhället – att helt omdefiniera biologiska sanningar, avskaffa juridiskt kön, sluta säga ”pojke” och ”flicka” och se könsidentiteten som något tilldelat, påklistrat och helt flytande – inte kommer att leda till det paradis som man hoppas.

Det är behjärtansvärt att från hjärtat söka hjälpa en utsatt minoritet. Detta är en djup och central kallelse, inte minst för en Jesu efterföljare – och tragiskt nog en som vi många gånger misslyckats med. Men verklig hjälp ges inte genom att hela samhället gemensamt förnekar det som är en objektiv sanning: att varje cell i vår kropp kommer att fortsätta hävda att vi är antingen man eller kvinna under resten av våra liv.

Detta står inte i vår makt att förändra, och leder inte till något gott att förneka.