Klimat- och miljö­politik
– en angelägen, men svår konst

Det är ingen tvekan om att vi som kristna behöver ta ansvar för klimatet och miljön. Faktum är att det räcker med den egna själv­bevarelse­driften för att motivera detta, eftersom vi alla förlorar på att bryta ned den värld vi lever i. Till detta får vi också lägga förvaltarskaps­perspektivet, där vi som troende står ansvariga inför vår skapare för hur vi brukar (eller miss­brukar) våra resurser.

Kort sagt: Att ta väl hand om vår planet bör vara en heders­sak för alla som kallar sig kristna.

Samtidigt är det här ett komplicerat område, inte minst när det ska omvandlas till politik. Det är ingen slump att de globala klimat­mötena i FN:s regi har en tendens att köra fast. Dels för att åsikterna går isär om vilka åtgärder som är de mest effektiva. Dels – och kanske främst – för att det handlar om pengar. Mycket pengar.

Men även om vi avgränsar oss till svenska förhållanden är saken komplicerad. De politiska blocken har helt olika sätt att se på en realistisk klimat- och miljö­politik. Är det viktigaste – som vänstern gör gällande – att få en jämn utfasning av koldioxid­utsläppen, genom att kraftigt begränsa individens frihet att (ha råd med att) köra bil? Eller är det – som högern gör gällande – rimligare att kraft­samla i teknik­utvecklingen, så att den utsläpps­intensiva industrin kan reformeras?

Därom tvista de lärde. Men klart är att det finns gott om exempel på klimat- och miljö­satsningar som har slagit helt eller delvis fel. Eller, om man föredrar det: som har skapat nya och i många fall oförut­sedda problem.

Dels har vi den rena symbol­politiken. I Asien är ned­skräpningen med plast­påsar ett betydande problem. Men när man i Sverige – där vi har en lång tradition av att åter­använda våra plast­påsar, och där vi sällan ser sådana ligga i naturen – införde en straff­skatt på plast­påsar, dröjde det mindre än fem år innan skatten var avskaffad.

På motsvarande sätt har vi i Sverige ett minimalt problem med slängda plast­korkar från PET-flaskor. Men när man trots detta påtvingade svenska konsumenter den illa sedda ”lösningen” att binda fast korken vid flaskan, ledde det till en tre­dubbling (!) av ned­skräpningen. Just denna lag har dock inte modifierats – än.

Båda dessa lagar kan i viss mån kvala in även i nästa kategori, som handlar om upp­fostrande lagar. Som när de nya sop­kärlen för våra hushåll visade sig ha lika små fack för vanliga sopor som för tom­flaskor. Allt för att tvinga fram en sortering av soporna som i många fall inte låter sig göras.

Eller när ett stort antal kommunala skolor inför ”köttfria dagar”, med följden att eleverna vall­färdar till McDonald’s – alternativt kommer hem vrål­hungriga efter en skoldag med lågt blod­socker.

Eller, för att ta ett mer svår­åtgärdat exempel: När man vid nybyggna­tioner undviker att avsätta till­räckliga ytor för parkeringar, eftersom de boende förväntas förlita sig på kollektiv­trafiken i stället för att köpa bil. Resultatet: att folk (som i normal­fallet vill ha minst en bil i hushållet) tvingas parkera i grann­kvarteret i stället – med ständiga störningar i lokal­samhället som följd.

Vad vart och ett av dessa exempel tangerar är därmed också en brist på helhets­tänk. Eller ska vi säga realism? I sin iver att dra ned på utsläppen fattade EU beslutet att alla bensin­drivna bilar skulle förbjudas till 2050, och därför inte tillverkas efter 2035. Men den miljö­rörelse som varit pådrivande i detta, har samtidigt varit pådrivande i att lägga ned fullt fungerande kärn­kraftverk på flera platser i Europa. Resultatet? Den el som krävs för en utbyggd elbils­flotta saknas, och konsumenterna vågar inte göra sig beroende av bilar när det saknas tillräckligt med ladd­infrastruktur utanför städerna.

Nej, klimat- och miljö­politik är inte någon enkel sak. Därför är det inte konstigt att den yngre generationen uppvisar ett allt svalare intresse för dessa frågor. Detta är inte något att glädja sig åt. Men kanske får man ändå säga som Skriften: Vad man sår får man också skörda.