Jag sitter och läser en undersökning som handlar om varför pingstpastorer slutar i förtid, och trots en saklig framställan av författarna blir jag berörd. Det kanske beror på att pastorsrollen med någon slags automatik innebär att man till vardags ägnar mycket tid åt hur andra mår, men nu sitter jag och tar del av skildringar från en grupp människor som vandrat i samma skor som jag själv.

Det jag skriver nu är inte en redogörelse för den aktuella rapporten, utan några tankar utifrån mig själv och samtal med andra pastorer i flera samfund.

Som kristna är vi djupt medvetna om församlingens oerhörda betydelse för oss alla, oavsett vilket yrke vi har. Guds rike är stort och utbrett, men att ha fått kallelsen och förtroendet att leda en församling, även om den är en liten del av det stora som Gud gör, är något djupt meningsfullt.

Samtidigt är det inte är en självklarhet att den man eller kvinna som Gud har satt att leda fortsätter med sitt uppdrag, trots att det också är en källa till stor glädje. En del upplever en tydlig Guds ledning att gå vidare in i andra uppgifter. Men avslutet kan också vara ofrivilligt, vilket är djupt traumatiskt för både personen i fråga och andra i dess närhet.

Utan att det behöver handla om en kris finns det dagar då smärtan gör sig påmind. Pastorn vet att det inte handlar om honom eller henne i första hand, utan om smärtan för andra. Man vill göra mer för andra, men vet inte vad man kan göra. Man ber, fastar och förbereder sig och månar om en sund förkunnelse utifrån Guds ord.

Kanske har man klivit in i en situation eller människas liv med råd, hjälp eller korrigering, men det hela missförstås eller så uppskattas det helt enkelt inte.

Ibland tänker man, ”Om jag visste vad jag skulle göra, så skulle jag göra det”. Det kan till och med vara så att människor blir djupt besvikna på mig, och jag har ingen aning om vad jag skulle gjort annorlunda. Det kan också handla om den eviga spänningen mellan att vara förnyare och förvaltare.

Även om priset är smärta väljer man att lyda den man en dag ska avlägga räkenskap inför, efter att tillsammans med andra ha sökt vägledning i bönen och Ordet.

Jag vet pastorer som brottas med insikten om att församlingsledning till allra största delen inte handlar om föreningsliv, men att man ändå förväntas behandla alltför många frågor som om de vore det. (Sedan är styrelsearbete naturligtvis också viktigt!) Pastorer är väl medvetna om att de inte är undantagna från den kritik som alla ledare möter, men när den ska bemötas kan det vara andra spelregler som gäller.

Det är absolut inte synd om mig. Inte för ett ögonblick. Jag lever inte på människors bekräftelse. Men parallellt med den Guds välsignelse jag ser och den glädje som följer av förvandlade människoliv, så finns det också något som kan göra ont.

En andlig ledare jag känner, med starka gåvor och som har betytt oerhört mycket för tusentals människor, sade till mig en gång att det var när han efter många år slutade som pastor som hans depression upphörde! I dag är han pensionär och står fortfarande i betydelsefull förkunnartjänst. Men hans vittnesbörd säger mig att kampen för församlingspastorn är verklig.