Teologen och pastorn Sam Allberry besökte Sverige i veckan (se reportage här). En formulering han använde fäste sig i mitt minne: ”Det som är en beskrivning av mig behöver inte utgöra en definition av mig.” De orden sätter strålkastarljus på det kristna evangeliets ljuvliga innehåll.
För varje ny dag som kommer blir en människas personliga historia en dag längre. Samtidigt blir hennes framtid också en dag kortare – åtminstone om detta är det enda livet. Dag för dag får livet på så sätt allt tydligare kontur utifrån hur vi levt, vilka val vi har gjort och hur det har samspelat med vår omgivning. Möjligheterna att ändra i den beskrivningen minskar kontinuerligt.
En del personer lyfter förstås gärna fram en beskrivning av vilka de är utifrån sitt livs cv. Andra känner tydligare tyngden och smärtan av den egna livshistorien. Beskrivningen av vem man är, av vad man har gjort och hur livet har gestaltat sig blir i stället en börda att bära, mer än ett cv att stoltsera med.
I Nya testamentet möter vi många exempel på personer med en historia av sorg, misslyckande, felaktiga val och olika synder i stor mängd. Tänk på förbrytarna som korsfästes tillsammans med Jesus. Eller Paulus, som var fylld av ”mordlust” mot de kristna och som gjorde allt i sin makt för att fängsla dem och som stödde den orättfärdiga avrättningen av Stefanos.
Eller kvinnan vid brunnen, med en lång, trasig historia av brutna relationer. Eller Maria från Magdala, vars liv varit ödelagt av demoniskt inflytande.
I 1 Korintierbrevet kapitel 6 ger Paulus en beskrivning av församlingsmedlemmarnas historia: otuktiga, avgudadyrkare, horkarlar, män som ligger med andra män, tjuvaktiga, själviska, drinkare, ovettiga, utsugare – ”så har somliga av er levt” (v 9–11). Här sätts det på sin spets: Måste en beskrivning av mig också definiera mig?
De goda nyheterna – evangeliet om Jesus Kristus – är att beskrivningen av mitt liv och min historia inte behöver bestämma över mig och min framtid. Paulus fortsätter texten i 1 Korinthierbrevet med orden: ”Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.” Sex gånger i samma brev kallar han dem, vars syndfulla historia han så öppet beskriver, för ”heliga”.
Vilken chockerande kontrast! Vilken underbar öppning för den som sitter fast i sitt förflutna!
Den kristna församlingen är, som uttrycket lyder, inte ett museum av helgon utan ett sjukhus för syndare. Men den är en plats där syndare samtidigt får en ny definition: helig, ren och rättfärdig. Med en framtid som inte blir en dag kortare för varje dag som går, utan med en oförgänglig, evig framtid.
Förbrytaren som blev korsfäst tillsammans med Jesus – rövaren på korset, för att använda de traditionella orden – hade förfelat sitt liv intill den sista dagen. Ändå är det inte hans förbrytelser som definierar honom utan Jesu underbara löfte: ”I dag ska du vara med mig i paradiset!”
Vår tid är frenetiskt upptagen av frågor om identitet, självbild och självförverkligande, men har inga svar på frågan vad vi ska göra med vår historia, hur vi kan undkomma dilemmat att en beskrivning av vilka vi är och har varit också till slut är det enda som kan sägas om oss.
I morgon, söndag, möts vi i den kristna församlingen i kyrkor, kapell och bönhus för att fira gudstjänst. Då möts vi runt budskapet om Jesus och de goda nyheterna att vår egen historia inte har avgjort vår framtid, att synd och trasighet inte behöver definiera vilka vi är. Låt det budskapet höras högt, klart och inbjudande!