Allsången bör vara gemenskap för alla, inte intern firmafest

Kultursektorns natur är att testa gränser och utmana tittaren. Men det finns en tunn linje när kulturen upphör att ge en god upplevelse och i stället blir plump och frikopplad från sin publik. Detta gäller både den smala finkulturen och den breda folkunderhållningen. SVT-sommarens flaggskepp i den senare kategorin är Allsång på Skansen. På senare år har programmet tyvärr distanserat sig från tittarnas verklighet och blivit mer av ett slags lekstuga för huvudstadseliten. SVT har här en stor förbättrings­potential, för att uttrycka sig diplomatiskt.

Från Bosse Larsson och framåt har Allsången haft en folkbildande ambition att vårda den svenska sångskatten och skapa en gemensam sommarkänsla i frilufts­museet Skansen. Den som följt Allsången i några år vet dock att ett avsnitt i slutet av juli numera brukar vigas åt årets Pridevecka. Första gången kanske det kändes djärvt, men i längden blir upplägget mest tröttande, även för den liberala delen av tittarkåren.

När program­producenterna återkommande låter gemenskapskänslan ersättas av en intern jargong sviker de sitt public service-uppdrag för hela befolkningen – barn och äldre, i stad och på landsbygd. Veckans program är ett konkret exempel, där den manlige strippan som krumbuktade sig på scenen var ett rejält lågvatten­märke. Inslaget blev genant för publiken på plats och i tv-sofforna, även om Pernilla Wahlgren med väninnor fick spela med i att verka roade. 

Även i fråga om budskap skapar underhållningseliten ofta en helt egen värld, skild från resten av befolkningen. Den nya hitlåten ”Jag är” av veckans artist Laleh blev ett talande exempel. Laleh är en uppenbart talangfull artist, men hennes texter väcker en del frågor. Låtens titel bär närmast ett teologiskt budskap: Den oberoende människan har tagit rollen som alltings mål och mening, under den återkommande refräng­frasen ”Ingen ska lära mig nånting”. Men ärligt talat, känns inte en sådan devis en smula daterad år 2025? 

Under mer än ett halvsekel har Sveriges politiska, mediala och andra etablissemang drivit tanken att alla har alla svar inom sig: bort med alla förlegade auktoriteter och normer i skolan, familjelivet och för den delen även kyrkan, så uppstår det goda samhället av sig själv. Det är det projektets frukter vi i dag äter.

Det är den visionens konsekvenser som framträder i nyhets­sändningarna före och efter tv:s allsångsprogram. När program­makarna försöker slå knut på sig själva för att finna ännu en ny, gärna provocerande vinkel sviker de alla de vanliga svenskar som bänkar sig för att trivas tillsammans i sommar­kvällen och få sjunga sånger de känner igen och älskar. SVT bygger en egen livssyn, trots att resten av samhället har börjat inse att den inte höll vad den lovade. 

Den skruvade programformen och den filosofi som förmedlas är inte bara infantil, den är också frånkopplad från verkligheten. Inget politiskt parti kommer nästa år att gå till val på löftet att ingen ska lära någon något. Svensk skola och samhälle står inför stora problem, och varje tänkande människa inser att vi behöver stärka kunskaper och moral bland de unga för att vända vår tids ras ner i våld, kaos och övergrepp. Public service-tv borde ta ett vuxen­ansvar i att erbjuda publiken en känsla av värdighet och glädje på denna informella nationalscen, snarare än den sekundärskam som uppstår när scenen görs om till sexualiserad möhippa. 

Idén med Allsång på Skansen är inte att skapa en firmafest för huvud­stadens nöjes­etablissemang, utan att knyta an till sina tittare med en stund av gemenskap och glädje. Då kan SVT bli en kanal för alla.