World Values Survey (WVS) är världens största undersökning av människors värderingar. Den så kallade värderingskartan från organisationens ledare Ronald Inglehart och Christian Welzel är den mest spridda översikten över kulturella skillnader mellan världens länder.
Och under hela det nya årtusendet har ett land utmärkt sig längst uppe i hörnet som världens mest sekulärindividualistiska: Sverige.
Denna ledarsida analyserade tidigare i höstas siffrorna i den senaste studien, och pekade på att den ökade gruppen invandrare med helt annorlunda värderingar än de infödda svenskarna kanske skulle kunna visa sig i det nya diagrammet. Så blev också fallet när den preliminära versionen av 2021 års diagram släpptes i förra veckan.
Det är dags att lägga bort den seglivade myten om Sverige som Landet Lagom. Sverige har fortfarande några av de absolut mest sekulära värderingarna i världen, men överträffas nu i det avseendet av några ostasiatiska länder.
I individualism ligger dock Sverige fortsatt i topp. Några siffror från WVS styrker det: På frågan om det är viktigt att barn får lära sig att lyda, tar svenskarna mest avstånd bland alla västländer. På frågor om huruvida homosexuella föräldrapar är lika bra som andra, och om aborter alltid är försvarbara, ligger Sverige tvärtom i världstopp – i abortfrågan tillsammans med Danmark.
Kristna anklagas återkommande för att sätta fokus på det som slarvigt kallas ”underlivsfrågor”. Men orsaken till att dessa frågor så ofta återkommer i värderingsdiskussioner är inte att kristna och andra värdekonservativa grupper skulle vara extra ivriga i dessa ämnen. Anledningen är tvärtom att just dessa frågor är centrala i kulturer som betonar individens oberoende från traditionella familjetraditioner.
Sverige formade under 1960- och -70-talet världens starkast individualistiska kultur, en process som genomfördes framför allt via två områden: skolan och familjepolitiken. De som föddes under den här perioden står i dag mitt i livet och kan svara på opinionsundersökningar. Redan från barnsben har de fått inpräntat att individen ska stå oberoende från religion, auktoriteter och traditionella normer, framför allt på relationsplanet.
Individer och hela befolkningar visar sig vara tämligen lika – på lång sikt agerar de flesta så som de blivit uppfostrade. Och i den här ideologiska uppfostringssatsningen har frågor om sexualitet och aborter blivit så centrala, just för att de bland ansvariga politiker och myndighetspersoner fungerar som ett slags lackmustest på att man vill ställa sig under det hyperindividualistiska paraply, där Sverige kommit att bli världens mest extrema exempel.
Innan Sverige avskaffade kristendomsundervisningen i skolan tycks de ansvariga ändå ha lärt sig en vers från Ordspråksboken: ”Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han blir gammal” (22:6). Den slutsats vi kan dra av WVS är att den svenska strategin har varit mycket framgångsrik. I dagens Sverige är nästan alla i yrkesverksam ålder uppfostrade i en världsunikt stark sekulär individualism som har påverkat oss alla, oavsett om vi är kyrkligt engagerade eller inte.
Samtidigt är det inte självklart att den här kraftiga betoningen på självständighet faktiskt har genklang i hjärtat på svenskarna. Regeringens besked att vi kanske inte får träffa våra släktingar till jul har väckt en insikt om att vi behöver gemenskap. När offentliga samlingar förbjuds hittar människor sätt att ändå kunna komma ut och möta andra.
Kanske har ett annat bibelord lyckats dröjas sig kvar i svenskens hjärterot: ”Det är inte bra att mannen är ensam” (1 Mos 2:18a).