Dubbelt så många svenskar vill se ett samhälle byggt på kristna värden! Det oväntade resultatet från Linnéuniversitetets nya studie har den senaste veckan förkunnats i svenska medier. Ett sådant resultat i världens kanske mest sekulariserade land innebär naturligtvis ett antal höjda ögonbryn.

Är det en begynnande väckelse vi ser, eller utspelas förändringen på ett annat plan?

Professor Magnus Hagevi har bara delat vissa fakta från undersökningen, men det står redan klart att det inte handlar om en explosionsartad tillströmning till våra kyrkor. Andelen personer som identifierar sig som kristna står still, eller går till och med tillbaka något. Den stora skillnaden mellan 2014 och 2018 tycks ligga på det värdemässiga planet.

Svårigheten med att dra säkra slutsatser av undersökningen ligger i att det inte framgår exakt vad som menas med begreppet ”kristna värden”. Ärkebiskop Antje Jackelén reser initialt ett varnande finger för att detta kan föra tanken till obehagliga saker som inkvisition och häxprocesser. Det är förstås en orimligt negativ syn på något som ledaren för den svenska folkkyrkan borde betraktat som mycket goda nyheter.

Rimligare vore att beskriva dessa värden i enlighet med det vanligaste svaret på Svenska kyrkans egen undersökning från ifjol: ”att vara en god medmänniska”.

Jackelén har däremot helt rätt i att motmedlet mot att politiska frågor tar över kyrkan är ”att med envis värdighet peka på Jesus Kristus”. Om Svenska kyrkan och de övriga trossamfunden skulle klara den visionen, då skulle svensk kristenhet vara den levande fyr som nutida sökare behöver.

Magnus Hagevi pekar dock på att det verkar finnas ett samband med det nyväckta engagemanget för kristna värden och en annan fråga, nämligen inställningen till flyktingmottagande. De som vill ta emot färre flyktingar visar också större uppskattning av kristna värden. Hagevi ser att det därför kan finnas ett samband mellan kristna värden och en främlingsfientlig attityd.

En sådan formulering är däremot att dra slutsatserna alltför långt. Tvärtom visar studien att de som både omfattar kristna värden och själva bekänner sig som kristna är de som är mest öppna till flyktinginvandring.

En rimligare slutsats är att det som denna ökande grupp kristet värdeorienterade icke-troende vänder sig emot är de värden som vissa flyktinggrupper tagit med sig och som strider mot centrala inslag i en västerländsk demokrati. Hagevi skriver själv att den förändrade attityden troligtvis riktas mot den stora muslimska invandringen.    

Genom historien har det ofta varit värderingar som förändrats först, och så har praktisk handling kommit därefter. Kanske står vi i dag mitt i ett trendbrott, där Sveriges befolkning på allvar börjar vända sig mot dels det sekulära projekt, som under det senaste seklet drivits igenom av såväl socialdemokrater som liberaler, och dels mot muslimska värderingar som befolkningen uppfattar som problematiska. I stället vänder de sig till de värden som förvaltats av kristendomen.

Det är då inte otroligt att dessa personer i nästa steg också är redo att närma sig den personliga grunden bakom de kristna värdena. Här vore det ett generalmisstag om svensk kristenhet i felriktad ambition att vara samtidsrelevant skulle dras till de sekulära värden som det övriga Sverige nu tycks reagera mot.

I stället kan det vara ett oanat läge för församlingar och samfund att frimodigt förmedla ett annat rike med en annan Herre. Den som ärligt söker sanningen, kommer också med tiden att finna den.

Nu är inte tid för Guds folk att tappa modet. Det är tid att sätta segel.