Stonewallupproret utgör en milstolpe för den i dag globala hbt-rörelsen. Upproret tog plats i Greenwich Village, en stadsdel på Manhattan i New York, i juni 1969. Bakgrunden till de stormiga demonstrationerna var en polisrazzia mot Stonewall Inn, en populär bar för homosexuella, bisexuella och transpersoner.

Sedan dess har hbt-rörelsen skördat segrar på område efter område. Det gäller inte bara det utökade antalet bokstäver – från hbt till hbtqia+ – och därmed antalet grupperingar man företräder. Det gäller framför allt den exempellösa förändringen av allt från allmän normbildning till grundläggande lagstiftning.

På ett område har det kommit grus i maskineriet. Det gäller transideologin, som hävdar att kön är något man väljer. Människor bör därför ha rätt att själva definiera sin könsidentitet – oberoende av den kropp de befinner sig i. Men när detta har tillämpats också på barn och unga har allt fler börjat reagera. Har vår kropp verkligen inget att säga till om när det gäller vår identitet?

Den senaste reaktionen gäller situationen inom damidrotten. Paraplyorganisationen Save Women’s Sports har samlat ett stort antal organisationer, från olika länder, som arbetar med damidrott. I dagarna har de riktat ett upprop till den internationella olympiska kommittén. De kräver att de senaste riktlinjerna, som antogs 2015, måste göras om inför sommar-OS i Tokyo 2021.

I de aktuella riktlinjerna sägs att män som identifierar sig som kvinnor kan tävla som kvinnor, under förutsättning att de under ett års tid reducerat sin testosteronnivå. För att citera uppropet:

”Att låta manliga idrottare identifiera sig som kvinnliga konkurrenter är ansvarslöst, försumligt och farligt. Genom att anta riktlinjerna för transpersoner 2015 har ni svikit er skyldighet att skydda kvinnor och skydda damidrottens säkerhet och integritet. Det innebär en uppenbar diskriminering av kvinnor på grund av kön. Män ska inte tävla i damidrotter.”

Om riktlinjerna inte förändras kommer damidrotten på sikt att undergrävas och många idrottsgrenar kommer att domineras av biologiska män som väljer att i vuxen ålder identifiera sig som kvinnor. Därmed kan de dra nytta av de biologiska skillnaderna – som längd och muskelmassa – mellan män och kvinnor.

Men frågan har implikationer långt utanför idrottens värld. Vad händer om orden ”man” och ”kvinna” enbart är semantiska etiketter i vårt huvud och saknar förankring i verkligheten utanför? Det förändrar debatten om jämlikhet och mattan rycks undan för den feministiska rörelsen, vilket vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman har påtalat.

Hon påminner om att vi vanligtvis ger förtryckta grupper tolkningsföreträde, ”att den dominanta gruppen inte bör appropriera den förtryckta gruppens kultur … Det gäller inte kvinnor: Om en man säger att han är en kvinna och en kvinna säger att han inte är det, är det i dag hans tolkning som gäller, inte hennes. Då en man blir kvinna ses det inte som appropriering, utan hela hans historia som man raderas och han blir plötsligt den mest förtryckta av kvinnor. Varför då?” (Aftonbladet 8/2, 2018).*

Uppropet till den olympiska kommittén är viktigt. På sikt handlar det om mycket mer än damidrottens överlevnad. Det handlar om vår inställning till verkligheten.