Om några veckor går licensfinansierad svensk tv i graven – och återuppstår hjälpligt förnyad som finansierad via skattsedeln. I den bästa av världar blir det ett tillfälle för SVT att utvärdera sin historia och på allvar försöka göra tv i allmänhetens tjänst. På det området behöver bolaget återvinna ett förlorat förtroende.
När TV2 startade 1969 slog den vänsterradikala inriktningen i bolaget igenom på allvar. Efter hand blev detta ett självreproducerande maskineri: Public Service-bolaget producerade vänstervriden tv och formade en ny generation unga, som efter journalisthögskolan kom in på SVT och formade dess fortsatta verksamhet.
2012 kunde medieforskaren Kent Asp presentera den politiska styrningen i siffror. Han visade att 83 procent av SVT:s journalister sympatiserade med V, S eller MP, med en mycket stark övervikt för Miljöpartiet. Samtliga övriga partier var radikalt underrepresenterade bland SVT:s journalister. Det fanns helt enkelt mycket få inom Public Service som kunde spegla de klart över 50 procent av befolkningen som stod till höger om Socialdemokraterna.
Den största diskrepansen mellan befolkning och tv-folk ligger nog ändå på det religiösa planet. En ledtråd är Kent Asps insikt att 0 procent av SVT-journalisterna sympatiserade med Kristdemokraterna.
Fredagens avsnitt av pratshowen Skavlan fångar detta mönster med tydlighet. Det norsk-svenska programmet kan ibland innehålla verkligt intressanta gäster och samtal, men kollapsar alltför ofta ner i ett ganska enahanda hyllande av alternativa, postmoderna, individualistiska och inte minst antireligiösa idéer.
I fredags gästades Skavlan av den brittiske komikern Eddie Izzard. Han inledde med att berätta om sin identitet som transperson och om sina planer att bli politiker med udd mot de krafter som han uppfattar som konservativa. Sådana inslag är vardagsmat i Public Service-tv, inget att överraskas över.
Det verkligt problematiska var dock när programledaren förde in diskussionen på ämnet religion. Här föll det fortsatta samtalet till en så torftig nivå att det borde få varje programledare på vuxnare nivå än Bolibompa att rodna.
Izzard behärskar dock den retoriska grenen humor, som gör att man kan komma undan med nästan vad som helst. Från en smålustig passage om djurens avsaknad av religiositet, via en skämtsam utvikning om andra världskriget som ett sätt att avvisa Gud via teodicéproblemet, fick han skrattarna i publiken med sig. För ett ögonblick glimtade det dock till när Izzard på direkt fråga svarade att, jo, han bad en gång när han var sex år och hans mamma dog.
Här fanns en öppning till ett klart intressantare samtal. Men gästen lyckades snabbt åter hoppa upp på säker, ytlig mark med att påpeka att folk tidigare trodde på en gubbe som sitter på ett moln. Nu har vi ju sett från flygplanen att det minsann inte alls fanns någon Gud eller Jesus på molnet. Nej, sådana barnsligheter kan vi förstås inte tro på – bu för religion. Och publiken fnissade med, även om skrattet rimligen bör ha fastnat i halsen hos vissa.
Vi ska förstås inte kräva en akademisk examen i religionsfilosofi av en genomsnittlig tv-värd. Men det är ändå tänkvärt att kristen tro tycks vara det enda ämne som det är helt acceptabelt att behandla på en fyraårings nivå – och komma undan med det. Antipatin mot religion har slagit igenom så starkt att man helt ogenerat kan behandla området på detta fördomsfulla och fördummande sätt.
Låt ett skattefinansierat SVT använda sin nystart till att på allvar rannsaka sig och skapa en mer objektiv och respektfull bevakning av politik och religion. Där finns det mycket kvar att önska.