Episoden Knutby har efter vinterns rättegång övergått i ett slags posttraumatisk fas. Främst förstås för dem som fanns med i den uppländska sekten, mer indirekt för oss andra som följt på avstånd och vill försöka förstå vad som skedde och motverka att något liknande händer igen.
Både SVT och TV3 har nyligen sänt dokumentärer i detta så udda och därför så obändigt lockande ämne. TV3-filmerna fokuserar på våldsbrotten 2004, och hur en ung kvinna kunde bli ett lydigt mordvapen i händerna på en hänsynslös ledare. Om Helge Fossmos maktmissbruk hade varit Knutbys enda avart hade församlingen kunnat läkas inom kort. Men i stället blev den än mer dysfunktionell.
SVT-filmerna ger nya viktiga pusselbitar till det mönster som skapade en destruktiv sekt utifrån cocktailen makt, sex och pengar. I händerna på manipulativa maktmänniskor kan dessa faktorer leda till katastrof. Och när en liten pingstförsamling på landet råkade ut för inte bara en utan tre personer med verkligt farliga personlighetsdrag låg vägen mot avgrunden öppen.
När kristna ledare sätter sitt eget ego före Gud, medmänniskan och sanningen, då leder det alltid fel. Det gäller för Helge Fossmo, Åsa Waldau och den unge pastorn Urban i Knutby. Men andra liknande problem kan uppstå även i andra församlingar eller organisationer där ledare återkommande väljer att bryta mot bibliska värderingar eller allmän lag.
SVT-dokumentären visade hur ledare med den här personlighetstypen gärna skapar en arena där de inte behöver följa etablerade kristna normer, exempelvis kring sex och alkohol – där framför allt det första men också det andra blev ett mönster i församlingen. Samtidigt har dessa människor ofta en enorm förmåga att charma och locka in andra i en osund beroendeställning, där de lyckas undvika att stå ansvariga inför andra.
Men när varningsklockor av den typen ringer, då behöver omgivningen lyssna och agera därefter.
Peter Halldorf gör dock en bristfällig analys i tidningen Dagen. Han menar att Knutby byggdes på en alltför fundamentalistisk läsning av Bibeln, och att pingströrelsen därför måste ta starkare avstånd från en sådan bibelsyn. Visst kan en förenklad fundamentalism behöva korrigeras och ersättas av en mognare evangelikal hållning, men det måste ändå betonas att den största utmaningen för svensk kristenhet knappast är en naiv innantilläsning, utan snarare en liberal grundsyn som avvisar Bibelns relevans och gudomliga tilltal.
Detta blir extra tydligt i fallet Knutby. Orsaken till kollapsen där var inte att församlingen läste Bibeln för mycket, utan snarare att man förbisåg och vantolkade den. Församlingen bröt mot det första budet när de upphöjde en människa till jämlik med Kristus, men även det andra, om missbruk av Herrens namn, när de hävdade att Gud utsett Åsa Waldau till Jesu gemål.
Att församlingen dessutom återkommande uppförde den illa bibelförankrade musikalen Jesus Christ Superstar visar också på att Knutbyförsamlingens problem snarare var att de levde alltför distanserat från Bibeln, inte tvärtom.
Ytterligare en central biblisk sanning är att vi bör pröva alla budskap, och avvisa sådana som strider mot Skriften och sunt förnuft. Men vi bör också ställa ledare till svars och förmana dem som återkommande agerar orättfärdigt och sviker sitt förtroende. Förtroende är inte något man kan kräva, utan något man förtjänar.
När ledare fortsätter på fel väg och ingen omvändelse sker bör de rakt och resolut avsättas och deras manipulativa kultur brytas, för allas skull. Om Knutby hade följt det mönstret hade tragiken där kunnat undvikas. Samma sak gäller andra kristna sammanhang även i dag.