Saliga är de som vandrar i fullkomlighet, som lever efter Herrens undervisning.
Psaltaren 119:1

Världen idag

Förra veckan gästades Carina Bergfeldts talkshow i SVT av pastorssonen och influencern Andreas Wijk, som vittnade om sin uppväxt inom pingströrelsen och om den skam som både han och familjen upplevt över hans homosexuella känslor. Foto: Ali Lorestani/TT

Smärtsamt och belysande när Andreas Wijk vittnade i SVT

Ledare · Publicerad 00:10, 16 nov 2022

Den här månaden kommer det att skrivas mycket om hbtq-frågorna i kristna medier. Orsaken till detta är enkel: På flera håll inom frikyrkligheten pågår det en omprövning gällande Bibelns etiska undervisning, något som självklart har såväl ett nyhetsvärde som en andlig laddning.

Inte minst Filadelfia Stockholms omsvängning i frågan riskerar att få långtgående konsekvenser.

Samtidigt är vi många som har blandade känslor inför denna bevakning. Vi inser att det finns en risk att de som identifierar sig som hbtq känner sig onödigt utpekade. Lite som i humorgruppen Grotescos klassiska (om än alltför raljanta) låt ”Det är bögarnas fel”.

Detta är inte min önskan. Jag tror mig också kunna säga att det inte är någon av de kristna tidningarnas önskan. Jag och vi har inga hang ups när det gäller homosexuella som personer. Vi är inte ute efter någon enskild grupp!

Däremot brottas vi kring vad som är den kristna kyrkans identitet. Och för många av oss är det omöjligt att kasta Jesu och apostlarnas undervisning i dessa frågor över ända. Dels för att vi inte anser oss ha ett sådant mandat, dels för att vårt förtroende för Jesus är så stort att vi vill lita på hans ord även när de är svårsmälta.

En smärtsam påminnelse om det dilemma som detta försätter oss i kom genom förra veckans upplaga av Carina Bergfeldts talkshow i SVT. Programmet gästades av pastorssonen och influencern Andreas Wijk, som vittnade om sin uppväxt inom pingströrelsen och om den skam som både han och hans familj har känt över hans homosexuella känslor.

Det är svårt att inte ryckas med av Wijks berättelse. Han talar om hur hans sexuella läggning hölls hemlig i tio års tid, till och med för hans egen syster. ”Det är en sådan otrolig skam inom kyrkan”, säger han, ”det är nog det enda som man inte ens kan prata om.” Nu, däremot, uttrycker han lättnad och befrielse över att ha kommit ut.

Han talar med kärlek och respekt om sina föräldrar och han försäkrar att han har ”större tro” än någonsin. Samtidigt som han alltså bejakar en homosexuell livsstil och berättar om sina dejter med andra män.

Även de övriga i tv-soffan gör känslosamma inspel. Författaren Katarina Wennstam slår fast: ”Du är så fri nu när du är sann mot dig själv. Det är det som är frihet.” Tv-profilen Ernst Kirchsteiger går ytterligare ett steg: ”Den stora synden måste väl ändå vara att inte låta en människa älska som den vill. Om vi hittar en väg som är vår för att bli älskade och kunna älska tillbaka så är det ingenting annat än vackert. Och då kan man inte sätta sig över det och säga rätt, fel, hit och dit.”

Vad kan man egentligen säga om detta? Ja, det första måste rimligen vara några ord av rannsakan. Exakt vad som har sagts i de miljöer Andreas Wijk kommer ifrån är förstås svårt att säga. Klart är att frågan om homosexualitet har varit både skam- och tabubelagd. 

Detta är problematiskt. Det minsta man kan begära av en kristen gemenskap är ju att man ska kunna dela med sig av sin personliga brottning. Vem kan ärligt säga att man aldrig har brottats med sin identitet eller sexualitet? Att ha homosexuella känslor behöver inte heller vara liktydigt med att leva ut dessa känslor. 

Samtidigt illustrerar Wennstams och Kirchsteigers uttalanden en krock mellan två diametralt olika världsbilder.

Den kristna berättelsen, som sätter Gud och hans vilja i centrum och som säger att ”var och en som gör synd är syndens slav” (Joh 8:34), ställs emot den sekulära berättelsen som säger att friheten ligger i förälskelsen och i bekräftelsen av det egna jaget.

Här måste vi i någon mening välja. Jesus hymlar inte med att hans väg är smal och att det är få som finner den. Men mitt i vår brottning med detta får vi säga som lärjungen Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” (Joh 6:68).

Det minsta man kan begära av en kristen gemenskap är ju att man ska kunna dela med sig av sin personliga brottning.

Sanningen om universums orsak och moralens källa finns i Bibeln

Ledare Vad är sanning? Finns det en objektiv sanning, eller är sanningen flytande och temporär? Eftersom... lördag 26/11 00:10