De regerande Socialdemokraterna skruvar under Almedalen upp tonläget ytterligare mot friskolorna. Dels föreslår de ett stopp för skolor som drivs av vinstmotiv, men partiet fortsätter också driva på för förbud mot konfessionella skolor. I det första fallet är det en tydligt vänsterprofilerad fråga, i det andra gör de sällskap med det parti som i den här frågan knappast förtjänar sitt namn: Liberalerna.

Debatten om religionens plats i skolan bygger på såväl svag kunskapsnivå som rena fördomar. Båda har visat sig i Almedalen. När statsministern presenterade sitt förslag för att hindra konfessionella skolor, gjorde hon det på trappan till S:t Hansskolan i Visby, med den på latin formulerade inskriptionen ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”. Sällan har blindheten för kristendomens historiskt centrala roll för svensk skola illustrerats så tydligt som där vid skolentrén. Religionens fiender tycks tro att man bara kan såga bort religionen från skolträdet och så kan allt fortsätta precis som tidigare. Men de inser inte att de därigenom sågar av den huvudgren som de faktiskt sitter på.

På måndagens Almedalsseminarium om konfessionella friskolor blev konflikten mellan världsbilder ännu tydligare. Mest talande var kanske Liberalernas skolborgarråd Isabel Smedberg-Palmqvist som flera gånger underströk: ”Jag  fattar inte varför ni inte bara kan plocka bort de konfessionella inslagen under skoldagen!” 

En sådan inställning visar just det skolborgarrådet säger: hon förstår helt enkelt inte vad det innebär att vara en troende. En kristen – och för den delen även andra troende – bär sin identitet hela dygnet, inte bara en stund på söndagen. De som startar och driver en kristen skola gör det för att man vill vara en kristen röst i en starkt sekulär samtid. De föräldrar och elever som väljer en sådan skola gör det normalt just för att man önskar en kristen miljö, utifrån övertygelsen att en sådan miljö är den bästa, inte bara för undervisningen, utan även för individen. 

Socialister och liberaler tycks betrakta religionen som något slags extra pålägg på en i grunden gudlös tillvaro, men då gör de inte ens ett försök att förstå andra människor. Istället betraktar de världen helt utifrån sina egna sekulära glasögon som aldrig öppnar för en religiös livssyn. Men välgrundade politiska beslut kan inte fattas med stängda ögon och tankar. Sverige behöver en skolpolitik som är mer byggd på öppenhet och kunskap om en kristen skolfilosofi.