Känslor är viktiga, använda på rätt sätt på rätt plats. En lämplig känsla efter SVT:s nya serie ”Transkriget” är vrede – en moralisk vrede mot den transideologi som orsakat så allvarligt lidande.
Programmet illustrerar hur denna ideologi har trummats igenom i Sverige via framför allt tre aktörer: RFSL, RFSU och Pride, med benäget bistånd från Amnesty. För det är just en ideologi som framträder i tv-programmen, inte en genomtänkt önskan om trygg och säker vård för de unga som kämpar med sin identitet.
Transvågen är – som det beskrivs i programmen – vår tids kultursjukdom.
De senaste decenniernas debatt om psykisk ohälsa har visat att vissa diagnoser plötsligt tycks blossa upp ur intet. Sådan sjuklighet drivs normalt av ett slags social smitta, och så är uppenbart fallet också för könsdysforin. En stor del av patienterna har en psykisk samsjuklighet, framför allt autism. Via inspiration från sociala medier väcks så en transidentitet hos dessa ungdomar, som uttryck för en allmän ambivalens inför den egna kroppen.
En central slutsats i ”Transkriget” är att ett effektivt botemedel faktiskt existerar mot vanföreställningen att man fötts i fel kropp – nämligen puberteten. Med ett bra vuxenstöd växer de allra flesta patienter in i en trygghet i sitt biologiska kön. Men genom pubertetshämmande hormoner och patientsamtal där ideologisk påverkan får gå före medicinsk kompetens skapar transvården sina egna patienter, och orsakar därigenom en enorm skada.
Även läkare och aktivistiska politiker bär ett stort ansvar för att ha agerat i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet, liksom mot vanligt sunt förnuft. Sakliga forskningsresultat bör därför kombineras med en moralisk vrede gentemot dessa idéer och de ansvariga, som egentligen känner till transvårdens konsekvenser men ändå fortsätter att predika samma budskap och dessutom förfölja dem som lyfter relevant kritik.
Jesu ord om kvarnstenen och de som förleder de minsta känns onekligen relevant i detta fall.
I ljuset av ”Transkriget” och tidigare kända fakta borde största möjliga försiktighet vara självklar för politiker. En ändring av juridiskt kön leder nästan alltid till att patienter också går vidare med hormoner och kirurgisk behandling. Den som verkligen bryr sig om ungdomars hälsa måste säga nej till RFSL:s demonstrationer för att sänka åldern för juridiskt könsbyte, vilket ytterligare skulle förvärra situationen.
Detta tåg behöver inte köras ännu längre för att se vart det leder. De skrämmande erfarenheterna är alltför tydliga. Tranståget behöver vändas så fort det bara är möjligt.