Nya testamentet talar om Jesus som både frälsare och domare

Under våren har flera teologiska fråge­ställningar varit föremål för debatt i frikyrko-Sverige. Framför allt har det handlat om huruvida hela Bibeln – inklusive Gamla testamentet – är Guds ord, hur vi ska förstå Jesu försoningsverk på korset och hur vi ska tänka kring den yttersta domen.

Vad som från början satte i gång debatten var Torp­konferensens beslut att kalla den amerikanske förkunnaren Brian Zahnd som talare. I flera av sina böcker, och särskilt i den omtalade Syndare i händerna på en kärleksfull Gud (just utgiven på svenska), driver Zahnd ett synsätt på dessa frågor som starkt avviker från det traditionella i evangelikala kyrkor. Något som också har påtalats på denna ledarsida.

Men nu, när debattens vågor åtminstone tillfälligt har lagt sig lite, kan det vara läge att titta närmare på de argument som har förts fram. För oavsett vår teologiska hemvist kan vi konstatera att det ibland spänner till i jämförelsen mellan Gamla och Nya testamentet.

Ett konkret exempel, som även används av Brian Zahnd, är när Jesus i sin program­förklaring i Nasarets synagoga citerar Jesaja, men i stället för att återge Jesajas ord om att förkunna ”en hämndens dag från vår Gud” nöjer sig med versens första del, som talar om ”ett nådens år från Herren” (Jes 61:2; Luk 4:19). Borde inte detta betyda att Jesus under­känner Jesajas ord, och låter oss förstå att Gud i det nya förbundet inte kommer med dom och straff?

Frågan får ytterligare tyngd av att en liknande manöver utförs av Petrus i hans berömda pingstpredikan. Aposteln citerar där ur Joels profetia, som avslutas med orden: ”Solen ska vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och skrämmande” (Joel 2:31). Det är bara det att när Petrus återger citatet byter han ut ordet ”skrämmande” mot ”strålande” (Apg 2:20). Visst låter det som en rätt dramatisk förändring av textens innebörd?

Det behöver inte råda någon tvekan om att dessa ändringar är medvetna från Jesu och Petrus sida. Men måste de verkligen betyda att Jesus och Petrus tonar ner allvaret i Guds dom? Nej, ett enkelt studium av evangelierna samt 1 och 2 Petrusbrevet visar på något helt annat.

Jesus talar ofta och mycket om den yttersta domen, och han svävar inte på målet i fråga om den dubbla utgången – att de som motsätter sig honom och hans rike kommer att fördömas. I liknelsen om punden, som också den återfinns hos Lukas, visar han prov på en i högsta grad ”gammal­testamentlig gudsbild” när han låter kungen (som är en bild för Jesus själv) säga att ”dessa mina fiender som inte ville ha mig till kung över sig, för hit dem och hugg ner dem inför mina ögon” (Luk 19:27).

Och när det gäller Petrus är både domen och Jesu återkomst centrala teman, särskilt i 2 Petrusbrevet. Bland annat skriver han att himmel och jord har ”blivit sparade åt eld och förvaras till den dag då de ogudaktiga skall dömas och bli fördömda” (2 Pet 3:7).

Med tanke på detta framstår förklaringen som Brian Zahnd (och många med honom) ger till tidigare nämnda citat som orimlig. Om Jesus och Petrus hade menat att det nya förbundet bara är ett nådens förbund, där Gud aldrig reagerar med vrede över mänsklighetens synd och otro, så säger de helt emot sig själva i andra delar av sin undervisning!

En rimligare förklaring är därför att Jesus, när han kom till världen som människa, hade ett huvudsakligt ärende som handlade om nåden och förlåtelsen. Och rent konkret: om att bära syndens straff i vårt ställe. Domen över synden skjuts därmed fram till Jesu andra tillkommelse, då han med tros­bekännelsens ord ska ”döma levande och döda” (jfr Hebr 9:27–28).

De gammal­testamentliga löftena om Herrens dag, som tenderar att föra samman frälsnings- och doms­perspektivet, kan med andra ord sägas uppfyllas i två steg i Nya testamentet. Vid Jesu första tillkommelse uppfylls frälsnings­perspektivet; vid Jesu andra tillkommelse uppfylls doms­perspektivet. 

En sådan hållning gör rättvisa åt bibel­materialet som helhet, inte bara åt enstaka favorit­verser.