Den amerikanske fackföreningsaktivisten Joe Hill (1879–1915) är känd för strofen: ”You’ll get pie in the sky when you die” (på svenska motsvarande: ”Du får smör ovanför när du dör.”) Hoppet om himlen, menar Hill, passiviserar oss inför livet på jorden.

Under 1800-talet var det populärt att beskriva religion med hjälp av metaforen opium. Krämpor som läkarna inte kunde göra något åt lindrades med opium som bedövningsmedel. Opium blev därför en symbol för religion som tröst, som något som hjälper människan att uthärda livet, men som inte hjälper henne att förändra det.

Med Marx och Lenins ord är religion opium för folket.

Martin Hägglund är svensk akademiker och professor i litteratur vid prestigefyllda Yale University i USA. Just nu gör han succé världen över med sin bok This life, som kommer ut på svenska senare i år. Boken är en uppdaterad version av denna klassiska religionskritik: Religion som verklighetsflykt.

Den sekulära människan är vänd mot den här världen, menar Hägglund, medan den religiösa människan ignorerar den: ”Att bli frälst i religiös mening är att inte längre bry sig.”

Det är i stället genom att se sin egen bräcklighet och dödlighet i ögonen – inte genom att fly från den till en tröstande fadersfigur eller en hägrande himmel – som människan finner mening och kraft till förändring.

Poängen är inte svår att bejaka. Det finns många exempel på hur religion har använts förslavande. Men poängen är inte heller svår att kritisera. Genom historien har tron på Bibelns Gud använts för att motivera frihet och rättvisa. Redan profeten Amos gisslade sin samtid på 700-talet f Kr som firade religiösa högtider men ignorerade orättvisorna – och i hans fotspår har många sociala reformatorer följt.

Jesu ord till sin samtid är knivskarpa: De silar mygg och sväljer kameler. Hur då? De försummar det viktigaste: rättvisa, barmhärtighet och trohet.

För Hägglund är definitionen av religiös tro ”en nedvärdering av våra ändliga liv som en lägre form av vara”. Den definitionen står i kontrast till Bibelns perspektiv. Överallt i de bibliska texterna prisas Skaparen för att han låtit världen bli till. Skapelsen och våra liv beskrivs inte som en låg form av varande som ska nedvärderas.

Bibelns inledning beskriver människans kallelse och den är inte att försöka ta sig härifrån eller att söka ett annat vara. Tvärtom, meningen med människan är att, i gemenskap med Skaparen, leva här och involvera sig själv i världen. Människan ska lägga jorden under sig, bygga gemenskap och familj och visa att hon är Skaparens avbild genom att själv skapa.

Problemet för människan är inte vårt grundläggande varande i världen. Problemet är det relationsbrott som skett mellan oss och Gud och den inre förgiftning av vårt hjärta som följt.

För Hägglund framhävs denna världens betydelse – den får klarare konturer – om den står för sig själv, utan en omgivande transcendent verklighet. Samma sak gäller människan: Vår verkliga betydelse finner vi enbart hos oss själva. Här följer Hägglund i de heroiska existentialisternas fotspår: Vi måste skapa vår egen mening.

Men existentialisterna har aldrig lyckats skaka av sig den skugga som ständigt följt dem, och det lyckas inte heller Hägglund med. Är det säkert att jag kommer att se mening och autenticitet om jag ser min egen intighet i ögonen? Jag skulle också kunna förlamas av tomheten.

Och är det verkligen säkert att jag förminskas som människa om välsignelsens ord skulle visa sig sanna: ”Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd”?