Ack, så frestande det vore att bara följa strömmen. Sätta på sig skygglapparna och skriva ännu en i mängden artiklar om Pride som frihetsrörelse, bildsatt med glada människor och regnbågar. Välmenande fraser utan seriös granskning, och därefter vänliga klappar på ryggen för att ha bekänt sig till det ”goda” laget.
Men var och en som har hjärta och perspektiv i behåll måste våga gå djupare in i den problematik som faktiskt skadar människor, och diskutera frågan om vilka evenemang det offentliga bör stödja.
Den här sommaren avlöser Pridefestivalerna varandra. Förra veckans Stockholmsversion följs nu av World Pride i Malmö och Köpenhamn. Den offentliga diskussionen kring arrangemangen är lika förytligad som brukligt: bevakningen består av positiva tillrop, varvade med varningar för hbtq-kritiska röster.
En så ensidig diskussion är dock inte rimlig på någon samhällsarena – framför allt inte sådana som bekostas med stora skattemedel. Försvarsmakten och Polisen med flera myndigheter gjorde stödjande utspel i samband med Stockholm Pride.
Samtidigt innehöll arrangemanget inslag som försvar och polis annars borde vilja skydda medborgarna ifrån, exempelvis seminarier om hur man med olika verktyg kan utöva dominans och slå människor, för att ”tillfoga smärta för njutning”. Yttrandefriheten tillåter även sådana föredrag, så länge det inte direkt anstiftas till brott.
Men den stora frågan är naturligtvis: varför ska det offentliga Sverige understödja detta?
Även det pågående World Pride innehåller inslag som övriga samhället i andra sammanhang skulle ta avstånd från. Avsändaren Röda paraplyet, som är en del av RFSL, arrangerar seminarium om prostitution. Avsikten är dock inte att stoppa den, utan tvärtom att legalisera all prostitution. Avsändaren har också en uttalat accepterande syn på droger.
Frågan blir även här: varför ska officiella partner som Malmö stad, länsstyrelsen, och Europaparlamentet stödja detta?
Vår tids största Priderelaterade samhällsproblem handlar dock om transfrågan. I den nyutkomna boken Irreversibel skada beskriver Abigail Shrier det hon kallar ”transepidemin”, som drabbat mängder av flickor och unga kvinnor. Hon visar hur unga människor via yttre influenser pressas in i en transidentitet som orsakar oreparerbara skador.
Trots att vården nu börjat inse könsoperationernas baksida och dragit i bromsen fortsätter Pridefestivalerna att driva på i samma riktning. Det är djupt oansvarigt.
Om Pride enbart hade handlat om mänskliga rättigheter hade arrangemanget kunnat ha ett värde som samhällsröst. Men fokus ligger ofta på helt andra områden, där flera är direkt destruktiva för både individ och samhälle.
Det ideologiska credot bakom Priderörelsen är att ständigt riva ner normer och regler som begränsar individens oberoende, framför allt när det gäller sexualitet och identitet. I resten av samhället menar vi dock tvärtom att gränser behövs för att skydda individen, inte minst barn och unga. När allt blir tillåtet resulterar det alltid i att människor kommer till skada.
Pride driver på den utvecklingen, och för detta förtjänar de kritik.
Ansvariga politiker och tjänstemän borde inte ge Pride en enda skattekrona utan att först ha tagit ställning till hela programinnehållet och fört en saklig diskussion kring det. Så görs inte i dag, och därför vore det värdefullt om många kontaktade sina lokala beslutsfattare med raka frågor om de verkligen stödjer Priderörelsens bejakande av sådana inslag som det offentliga annars har som uppdrag att motverka.
Det är hög tid att avkräva RFSL och Pride samma ansvar som alla andra samhällsarenor behöver ta.