Sommar i P1 är semestersveriges viktigaste kulturella uttryck. När nästan hälften av årets sommarpratare nu har levererat sina program kan det vara dags för en första utvärdering. Även i år bekräftar och förstärker programmen Sveriges identitet som radikalismens frontlinje. Det hade inte behövt vara så.

Sverige brukar gärna berömma sig över att gilla mångfald. Samtidigt utmärker sig 2000-talets Sverige som världens mest extrema exempel på sekulär individualism. Om våra kulturella arenor verkligen velat värna pluralismen skulle ett program som Sommar kunna ha visat upp en bred palett av livsöden och värderingar, inte minst sådana som tydligt avviker från vår dominerande kultur. Men redaktionen har på senare år nästan genomgående lyft fram perspektiv från samma internationella och historiska extremhörn. Det är beklagligt, och riskerar att ytterligare understryka Sveriges annorlundaskap genom att genomsnittssvensken får en ensidig bild av tro och religion.

Visst finns det sommarpratare med starkt berörande livsberättelser som anknyter till djupare värden. Och visst nämns tro och kyrka i vissa program, men då oftast som något man lämnat bakom sig. Programledaren Pär Lernström i årets första program var ett exempel; journalisten Emanuel Karlsten i tisdags är ett annat. Så här förklarade Karlsten sitt val att lämna kyrkan: ”För jag stod inte ut med att inte vara det som var jag.” Motiveringen fångar mycket av det centrala svenska värdet – självförverkligandet som livsmål. 

På ett sätt kan man förstå avståndstagandet. Alla kyrkor, samfund och församlingar har sina brister. Den nytestamentliga tanken är ändå att trots dessa ofullkomligheter utgör vi en kropp, där lemmarna försöker bygga tillvaron tillsammans, men med Kristus som huvudet. Vår tids Sverige avvisar dock helst Kristus eller någon annan som huvud och herre. Just därför finns behovet av fler arenor som kan vara en motkraft, där gemensamma rötter kan hålla samman en kultur där oberoendet blivit högsta ideal. 

Därför hade Sommar i P1 också gjort väl i att släppa fram fler medverkande som kunde berätta om trons naturliga roll genom livets olika faser, och kanske byta ut några program om vägen bort från kyrkan med alternativa berättelser om hur Gud och bibliska ideal förvandlat livet i positiv riktning. En kvalificerad gissning är att årets ljus i den sekulärindividualistiska tunneln heter Sebastian Stakset. Sverige och för den delen även Sommarredaktionen kan göra väl i att lyssna till honom för att få en fullständigare bild av Sverige i dag.