Vi lever i en polariserad tid. Det syns i förakt och hånfullhet på nätet, i hårda ord i debatter och i avståndstagandet från personer på grund av en uppfattning i en enskild fråga. Men det syns också på mer subtila sätt, som i oviljan att ta en meningsmotståndares bästa argument på allvar och pröva dess tyngd.
En av samtidens debatter gäller dödshjälp. Fler röster höjs nu för att Sverige ska följa länder som Nederländerna, Belgien och Kanada och amerikanska delstater som Oregon och tillåta dödshjälp. En sådan röst är DN:s ledarskribent Lisa Magnusson. I artikeln Dödshjälp är inte cyniskt – det handlar om humanism skriver hon:
”Den hårdnackade principen om att livet måste bevaras in i det sista gör det omöjligt att diskutera dödshjälp offentligt på ett nyanserat sätt. Diskussionen glider genast över i svartvitt, med insinuationer om farliga utförsbackar som lär leda direkt till ättestupan för gamla mormor. Det talas om att dela in människor i livsvärdiga och icke livsvärdiga, om medicinsk fascism.”
Hon börjar med att återge – i raljant ton och knappast särskilt nyanserat – några av dödshjälpskritikernas vanligaste argument: ett pragmatiskt argument om det sluttande planet och ett principiellt argument om människosyn. Hur bemöts sedan argumenten?
Först återger Lisa Magnusson två exempel som väcker vår empati. Det ena fallet gäller en kvinna i USA som upplevt trygghet i att dödshjälp finns som alternativ ifall lidandet blir för stort. Det andra fallet gäller svensken Per Maritz, som i somras fick läkarhjälp att avsluta sitt liv innan han annars långsamt hade kvävts till döds.
Men ingen sida i debatten förnekar att det finns många enskilda fall som naturligt väcker vår empati och ställer oss inför frågan: Kanske det mest barmhärtiga är att minska lidandet genom att personen får hjälp att avsluta sitt liv? Vi som är kritiska till dödshjälp känner också så. Men vi menar att det finns viktiga aspekter i tillägg till den emotionella reaktionen, vilka gör att vi säger nej till dödshjälp.
Vidare hävdar Lisa Magnusson att personerna som är för dödshjälp ”inte [är] cyniker, stumma för människans värde”. Men frågan gäller inte personliga egenskaper, om vi är cyniska eller ej, och den gäller inte heller om vi allmänt sett har en hög människosyn. Nej, det handlar om ställningstagandet i en specifik fråga.
Till sist slår Lisa Magnusson fast att dödshjälp är en fråga om ”ren humanism”. Dödshjälp handlar om att ”människans värde är viktigare än liv till varje pris”. Det är ett retoriskt grepp att beskriva den egna positionen med värdeladdade begrepp som humanism eller människovärde utan att argumentera för det.
Andra viktiga debatter, som abortfrågan, präglas också av samma ensidighet. Tänk på argumentet om kvinnans rätt till sin kropp som ständigt återkommer – trots att det är en rätt som alla sidor bejakar. Skiljelinjen är i stället frågan om vilken rätt barnet har till sin kropp.
I dödshjälpsdebatten är vi överens om att det finns många ömmande fall av svårt lidande. Skiljelinjen går vid andra frågor.
De handlar om det sluttande planet och erfarenheterna från de länder som redan infört dödshjälp. De handlar om människosynen som en större fråga än individuell autonomi. De handlar om vad dödshjälp gör med läkarens roll och med patientens självuppfattning i ett enormt pressat läge. De handlar om ekonomiska incitament inom vården och synen på svaghet. Och de handlar om forskning och satsningar på palliativ vård.
Det är de frågorna debatten bör handla om.