När nu dammet efter de upprörda känslorna över valet av Julia Kronlid till andre vice talman i riksdagen har lagt sig kan det vara på sin plats att fundera lite över vad saken egentligen handlar om.
Julia Kronlid har sagt att hon är tveksam till delar av evolutionsteorin och att hon tror på en högre makt som den grundläggande orsaken till universums tillkomst. Hon är verkligen inte ensam om denna position och det är många vetenskapsmän i dag, på hög nivå och från skilda fält, som seriöst ifrågasätter den blinda evolutionsteorin som förklaringsmodell till alltings tillkomst och som öppnar upp frågan för andra förklaringsmodeller.
En omskakande bok som på ett suveränt sätt fångar detta pågående paradigmskifte, både inom fysik och biologi, är Return of the God hypothesis, av vetenskapsfilosofen Stephen C Meyer. Boken på cirka 500 sidor publicerades förra året (2021) och har rönt stor uppmärksamhet och är ett måste för den som vill fördjupa förståelsen av argumenten för intelligent design.
Meyers tidigare böcker, Darwin’s Doubt (2013) och Signature in the cell (2009), toppade New York Times försäljningslistor när de publicerades, och svallvågorna från dessa böcker är fortfarande höga inom forskarvärlden. Argumenten i Meyers texter är tunga, logiken kristallklar och slutsatsen förödande för tron på en totalt slumpmässig förklaring till alltings uppkomst från ingenting.
Meyers senaste bok, prisad av många välrenommerade vetenskapsmän, som till exempel matematikern David Berlinski, tar ett brett grepp inom såväl kosmologi som fysik och biologi och ställer logiska frågor om hur sannolikt det egentligen är att allt detta – universums tillkomst från ingenting, livets uppkomst från död materia och förekomsten av intelligent mänskligt medvetande – verkligen har kommit till av sig själv.
Varför följer vi inte bevisen dit det pekar? Det filosofiska begreppet, och den vetenskapligt metodologiska principen, Ockhams rakkniv handlar om idéen att primärt föredra den enklaste förklaringsmodellen framför den mer tillkrånglade.
Richard Swinburne, professor emeritus inom filosofi på Oxford Universitet, menar att det är ”höjden av irrationalitet att som postulat anta ett oändligt antal universa, aldrig förenade med varandra, bara för att undvika hypotesen av teism”. Om man redan från början beslutar sig för att helt utesluta tanken på en högre intelligens, en icke materiell entitet som ”Gud”, som grundförklaring av universums finjustering, livets dna och mänskligt intelligens, så måste vi helt överge Ockhams sunda princip.
Utan en högre intelligens blir förklaringsmodellerna oändligt långa och så osannolika att matematikerna skakar på huvudet. Trosnivån på vad slumpen kan åstadkomma är närmast häpnadsväckande.
Men varför redan från början utesluta en transcendent verklighet som Gud när bevisen tycks peka åt det hållet? I den kristna världsbilden är Gud ingenting vi med våra fysiska sinnen kan greppa; Gud måste uppenbara sig för den sökande människan. Men vi kan ana hans existens genom ”hans osynliga egenskaper … genom det verk han har skapat” (Rom 1:20).
När även den välkände Richard Dawkins, stark förespråkare för naturalism och ateism, förundras över livets komplexitet och ursprung och offentligt i filmen Expelled (2008) säger att man ”inte vet” svaret på allt detta och att informationen i dna eventuellt kan visa på ”en signatur av en designer”, så behöver man väl inte håna en vice talman som förundras över samma sak?
Dawkins tror inte på en Gud i bakgrunden, kanske något annat, men Kronlid gör det. Varför är åsiktskorridoren så trång i Sverige?