När min kropp och mitt hjärta ger upp, är Gud mitt hjärtas klippa och min lott för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Befallningen om att älska sin maka gäller både i storm och solsken, påpekar Olof Edsinger. Foto: TT

Med evigheten i fokus kan vi stå kvar i stormen

Ledare · Publicerad 00:00, 6 aug 2019

En av de notiser som flimrade förbi i försommarens nyhetsflöde förtjänar att uppmärksammas på nytt. Det var SVT som kunde berätta att antalet skilsmässor bland äldre har ökat kraftigt de senaste 20 åren. Unikt för Sverige är vidare att fenomenet är så accepterat bland de anhöriga.

Som forskaren Torbjörn Bildtgård uttryckte det hela: ”Det här är något som förvånar när vi berättar det för våra kollegor runt om i världen. I väldigt många länder ser man, tvärtemot vad vi ser, att föräldrars kärleksrelationer är en stor familjeangelägenhet och då har barnen mer att säga till om.”

Till listan på vad som får Sverige att sticka ut i jämförelse med världen i stort kan vi alltså nu också lägga antalet skilsmässor bland våra pensionärer.

Ytterligare något som har förvånat forskarna är orsakerna till dessa sena skilsmässor; en allt vanligare motivering är nämligen att den ena parten blir sjuk, till exempel i en demenssjukdom. I detta läge finner många helt enkelt för gott att ta sitt pick och pack och gå.

Det här väcker naturligtvis många tankar. De äktenskapslöften som ingår i Svenska kyrkans vigselritual lyder: ”Jag, NN, tar dig, NN, nu till min man/make/hustru/maka, att älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.”

Mot bakgrund av detta skulle man kunna säga att det ligger i äktenskapets dna att det är i svackorna – i relationens minst glamorösa faser – som den kärlek vi har lovat sätts på prov. Till exempel när vi försämras i vår hälsa. Eller när vi befinner oss mitt uppe i de mest intensiva småbarnsåren – en annan av de perioder då antalet skilsmässor rusar i höjden.

Risken att ett äktenskap slutar i skilsmässa är som allra störst tre–fem år efter bröllopet.

Men detta talar också om något större. Nämligen vad vi har för mål med våra egna liv. Om vi mer än något annat har vår strävan inställd på lyckomaximering finns det en självklar logik i att bryta upp om vår livskamrat inte längre ”levererar”. Det är så man tänker i en konsumtionskultur. Det är så man tänker i en kultur utan Gud.

Men som Guds folk lever vi med en annan standard för våra liv. Nämligen med evigheten som horisont. Och framför allt: Med Jesus Kristus som vårt föredöme.

”Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den”, skriver Paulus (Ef 5:25). Detta är lika sant under de onda dagarna som under de goda. Ja, man kan till och med säga att vi här rör vid själva kärnan i det som Bibeln talar om som äktenskapsförbundet: att stå kvar, även när det kostar mer än det smakar. Tills döden skiljer oss åt.

Nu ska det förstås sägas att det finns situationer då ett äktenskap kan vara bortom räddning. Det kan finnas våld, otrohet eller missbruk som gör situationen ohållbar. Men sjukdom är inte ett sådant tillstånd. Tänk i stället vilket fantastiskt vittnesbörd när vi som troende väljer att stå fast vid våra löften också till den man eller hustru som blivit märkt av den fallna skapelsens verklighet!

Faktum är att man inte ens behöver vara kristen för att tänka på detta sätt. För även om man inte har evigheten som horisont, och även om man inte har Jesus som sitt föredöme, finns det goda skäl att fatta beslut som man själv kan leva med. Beslut som man kan se sig själv i spegeln och vara stolt över. Beslut som vittnar om att det finns högre värden i livet än den egna lyckomaximeringen.

För att kunna praktisera detta behöver vi naturligtvis också varandra. Inget äktenskap – inte ens när det är som bäst – kan fylla alla våra personliga behov. Och ännu mer sant är förstås detta när vi befinner oss i dalgången. Vi behöver vänner, vi behöver släktingar, vi behöver syskon i tron.

Låt oss därför sträva efter att vara en sådan gemenskap för varandra. En gemenskap som med evigheten i sikte och med Jesus som ledstjärna strävar framåt i livet. På så sätt kan vi hålla konsumtionskulturen stången ytterligare några år – till dess att den stora folkväckelsen kommer.

Om vi mer än något annat har vår strävan inställd på lyckomaximering finns det en självklar logik i att bryta upp om vår livskamrat inte längre ”levererar”. Det är så man tänker i en konsumtionskultur.

Solen gick ner för sista gången

Vardag I går, tisdag, gick solen upp över Kiruna för sista gången. I år. Nu råder polarnatt fram tills efter nyår. onsdag 11/12 11:00

Modevärlden satsar på svensk ull

Vardag Varje år slängs eller bränns majoriteten av svensk ull, men det är på väg att förändras. Nyligen togs ett avgörande steg när flera modeföretag... tisdag 10/12 11:00

Israeliska framsteg i kampen mot svår cancer

Forskning. Israeliska forskare kan ha hittat en effektiv behandling mot bukspottkörtelcancer, som hittills varit en ökänt svårbehandlad cancerform. En studie... tisdag 10/12 18:00

Allt fler svenskar är emot EU-medlemskapet

Politik. Andelen svenskar som är emot EU-medlemskap ökar och låg på 15,6 procent i den senaste mätningen av Statistiska centralbyrån (SCB). I den tidigare... tisdag 10/12 15:59

Isbrytarna är redo för vintern

Vardag Den riktiga vintern nalkas, också för landets isbrytare. Sjöfartsverket har utfärdat isklassningsrestriktioner som gäller från och med idag, lördag,... måndag 9/12 07:00
Senaste nytt
Mest lästa just nu

Företagande kan vara ett sätt att manifestera Guds rike.

Arbetslivskrönika Samhället har förändrats enormt de sista tvåhundra åren. Det gör att kyrkans roll i samhället också måste förändras. Evangeliets budskap är...

Var fotbollshuligan – förvandlades av Jesus

Församlingsliv Torbjörn Lindkvist arbetar som trygghetsvärd på en skola i Tynnered, förorten där han själv växte upp och påbörjade ett liv med droger. Efter femton...