I morgon tredje advent, på Livets söndag, kan vi se tillbaka på mer än femtio år av fri abort. Lagen trädde i kraft 1975, men hade i praktiken genom en intensiv mediepropaganda och politisk påverkan redan genomförts. Det gick fort att riva ner skyddsmurarna kring livet, och effekterna blev långt ifrån de man tänkt sig.

I stället för att abort skulle bli ett undantag, några tusen fall per år som successivt skulle minska genom förfinade preventivmedel, blev det en av sjukvårdens vanligaste aktiviteter. Fyra gånger fler aborter än blindtarmsoperationer, visar omfattningen av verksamheten.

Inte heller i andra avseenden blev det som man tänkt sig. I propagandan jämfördes inte sällan abort med just en blindtarmsoperation, eller tandutdragning – svårare än så var det inte. Då som nu var det påstådd omsorg om kvinnor som låg bakom förändringen – detta trots att tunga kvinnoförbund, såsom Socialdemokraternas och Centerns, var emot.

Men i dag vet vi, eller kan åtminstone ana eftersom abortrelaterad faktainsamling numera är förbjuden, att konsekvenserna blev svåra, både för kvinnorna och för landet.

Fri abort ansågs undanröja det stora hindret för den sorts jämställdhet som gäller i dag: inga betänkligheter, inga begränsningar för det egna jagets tillfredsställelse. Men i stället för den utlovade harmoniska gemenskapen har en tidigare okänd fientlighet mellan könen uppstått, som tar sig extrema uttryck, där kvinnor, också på hög samhällsnivå riktar anklagelser och driver rättsprocesser mot män. Försyndelser som tidigare betraktats som bagatellartade och lösts i det civila umgänget, upptar nu en allt större del av rättsväsendets resurser.

En paradox är tydlig: Samtidigt som hätska angrepp riktas mot varje mellanmänsklig regel inom sexuallivets område, höjs rop på lagregler och rättsliga åtgärder som hotar att skada det sexuella samlivet. Var kommer den extrema vreden ifrån? Finns det en koppling till femtio års aborter?

Klart är att kvinnor under dessa femtio år har fått bära en tung börda. Kvinnors hälsa, fysisk och psykisk, har försämrats, och livet präglas för många av hög stress och ökade krav på livets alla områden, inte minst det sexuella. Utan stöd i goda moraliska regler förleds många unga kvinnor och män till ett osunt sexuellt liv, där möjligheten till en djup, känslomässig gemenskap och ett gott samliv förflackas.

Unga kvinnor är speciellt utsatta, men även unga män skadas i djupet av sin mänsklighet. Att ha orsakat många aborter tycks ha blivit något som män sinsemellan skryter om.

Även barndomen, som utlovades bli god och harmonisk när oväntade graviditeter inte längre behövde fullföljas, präglas nu för många av stress och psykiska problem. Antalet skilsmässor har inte som utlovades minskat utan i stället ökat kraftigt. Det samhälle vi fått efter femtio år med fri abort mår inte bra. Samhällets grund, respekten för livet, slogs sönder och den nya lagstiftningen öppnade för nya hot mot människovärdet, för ökat våld, för dödshjälp till sjuka.

När den svenska abortlagen röstades igenom tillämpades fri röstning i riksdagen. De borgerliga partierna röstade till övervägande del emot lagförslaget. Kristdemokraterna, som kraftigt kämpade emot lagen, fanns ännu inte i riksdagen; det skulle dröja ytterligare drygt femton år. Som riksdagsparti kämpade KD länge, men förgäves, för att rätten till liv skulle skrivas in i grundlagen.

Också här bröts motståndet så småningom ner. I dag har partiet rättat in sig i ledet och ställt sig bakom de krafter som i stället vill att rätten till abort skrivs in i grundlagen. En tragisk utveckling för för de sunda krafterna, och för landets välmående och framtid.