Radioprogrammet Lundströms bokradio i P1 hade ett intressant tema i helgen: minnesord. Om vad som får och bör sägas i en kort och fokuserad text om en avliden person – tidningarnas minnesord har ju ett begränsat format. Det är en spännande genre, påpekade programledaren, att i sorgens ögonblick skriva ”om någon vi aldrig mer ska få träffa”.

Påståendet är sant; vi kommer inte att träffa den avlidna personen fler gånger så länge vi själva har kvar livet på jorden. Men det är samtidigt bara en halvsanning. Det korrekta påståendet är snarare att det är ”någon vi aldrig mer ska få träffa i det här livet”.

Samtalet i radiostudion visar hur kultur fungerar – och i det här fallet hur den sekulära kulturen fungerar. Det finns ett perspektiv på livet som blivit en så självklar utgångspunkt att det inte behöver kommenteras, än mindre förklaras eller motiveras.

Som filosofen Ludwig Wittgenstein så suggestivt har formulerat det: ”En bild höll oss fångna. Och vi kunde inte ta oss bortom den, för den låg i vårt språk och språket tycktes obönhörligt upprepa den för oss.”

I den kristna tron är hoppet centralt och döden inte slutpunkten för vår existens. I 2 Korintierbrevet 5:1–4 beskriver Paulus det hoppet med hjälp av en ström av bilder.

Den första bilden är jämförelsen mellan ”det tält som är vår jordiska boning” (B2000) – det vill säga den kropp som vi har i dag och som ”rivs ner” av åldrande och sjukdom – med den ”byggnad” som Gud har förberett åt oss i himlen.

Den andra bilden är jämförelsen mellan att bli avklädd och stå naken och att bli påklädd. Och Paulus för samman de två bilderna – boning och påklädning – och skriver om ”vår längtan att få ikläda oss vår himmelska boning”.

Paulus förklarar sedan vad bilderna handlar om genom att ge oss en tredje bild: ”att det som är dödligt uppslukas av livet”. Som en mindre fisk uppslukas av en större. Det handlar om att livet ska få sista ordet, inte döden.

Bakgrunden till detta hopp närmar vi oss i det kommande påskfirandet. Det handlar inte om en from förhoppning eller ett önsketänkande inför tillvarons krassa realiteter; det är förankrat i ett historiskt skeende. Jesus dog, men hans vänners minnesord handlade inte om ”någon vi aldrig mer ska få träffa”. Det handlade om att de mött honom levande, kroppsligen uppstånden och förhärligad.

Detta motiverade Paulus att ”vinna människor” (v 11) för tron på Jesus. Ordet som översätts med ”vinna” har grundbetydelsen ”övertyga”. Det apologetiska uppdraget var centralt för Paulus; det måste det bli också för oss i dag.