Om en dryg vecka håller Liberalerna partiråd, där partiet ska sätta ner foten på den politiska väg de vill gå. En bekräftad högersväng skulle förtydliga den politiska spelplanen, kanske rädda partiet kvar i riksdagen, och då även öka chansen till ett regimskifte.  

Att Nyamko Sabuni lyckats övertala partiledningen att välja en borgerlig identitet var väntat och i praktiken ofrånkomligt. Få väljare vill stödja ett parti som inte vet vilket politiskt läger de tillhör. Den process som Liberalerna nu genomgår har också fått Centern att tydligare bekänna färg – i deras fall dock en mer rödaktig sådan.

Den här tudelningen av riksdagens två liberala partier är naturlig, och reflekterar också historien. Liberalismen är en bred rörelse som delar vissa drag med vänstern och andra med högern. Länge lyckades Folkpartiet själva härbärgera båda dessa rörelser, men från 1970-talet började det bli trångt i mitten, när både Centern och Moderaterna lämnade sin tidigare konservativa profil och blev mer liberala. 

Vissa liberaler vill helst stryka medhårs, andra vill hellre ställa krav. I längden blir de två hållningarna svåra att hålla samman. Nu tycks en delning vara på gång, och det gör alternativen tydligare för väljarna. Socialdemokraterna har länge varit mästare i att spela ut grupper mot varandra och skapa en politisk oro, där de själva kan ta ledningen och än en gång forma en regering under partiets trygga men, ack, så svårupplösta befäl.

Inför varje val och regeringsförhandling drömmer vissa om ett balanserat mittenstyre som alla kan acceptera. Men den politiska verkligheten verkar ändå alltid vilja landa i två tydligt motstående sidor. När nu M, KD och SD i praktiken bildat ett block med något slags konservativ anstrykning blir det i längden omöjligt för de två liberala partierna i mitten att stå kvar och vela mellan två hötappar.

Centern och deras väljare har de senaste åren flyttat längre åt vänster, men det är långtifrån alla liberala väljare som vill åt det hållet. När Annie Lööf nu offentligt förklarat sig redo att regera både med Kristersson och Löfven innebär det i praktiken det senare, efter den smärtsamma skilsmässa för Alliansen som Lööf själv är huvudansvarig för.

Nu börjar fältet formera sig inför nästa val, och det är i grunden välkommet. Om Sabuni nästa helg får med sig sitt partiråd på vägval höger så står Sverige med två politiska alternativ: fortsatt vänsterorienterat styre med S och C i högsätet, eller regimskifte – ja, kanske till och med omorientering av landet.