Svensk kulturdebatt i december brukar vara tämligen förutsägbar. Till årets luciatåg, julkonserter och skolavslutningar har samma trötta diskussioner som före corona åter tagit fart. Men vi ser också motreaktioner som visar att en del ändå förmår hålla sig nyktra.

I år är det Norrland som har stått i luciadebattens fokus. Dels var det skolan i Umeå som skapat ett luciatåg ”utan religiösa inslag”, eftersom man velat ”inkludera fler”. Och dels var det ett parallellt drama i Gävle, där luciatåget som skulle gästa regionfullmäktige ville ställa upp med en lucia som inte identifierade sig som kvinna. Fullmäktiges ordförande ställde då in besöket.

Sedvanlig debatt följde, där media och övriga politiker som brukligt gjorde frågan till identitetspolitik och odelat kritiserade beslutet att ställa in besöket.

Den progressiva rörelsen har som ett överordnat mål att bryta mot traditioner och normer. Konfliktstormarna brukar dock inte nå full mediestyrka förrän andra ifrågasätter det ständiga normbrytandet, som oftast sker vid sådana tillfällen där det finns väl etablerade traditioner, framför allt om de råkar ha ett kristet centrum. 

Sakfrågan är ju enkel: Lucia var en ung kvinna som led martyrdöden för sin kristna tro. Ur denna berättelse har den svenska traditionen formats och byggts på med stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar. För de progressiva ligger dock ett egenvärde i en outsinlig tonårsrevolt, där man kontinuerligt strävar efter att även byta ut traditionens själva centrumpunkt. 

Denna kulturkamp går normalt vidare till själva julen. I år var det DN som kritiserade Carolas och Måns Zelmerlöfs julkonserter för att de inte vågat ”utmana julnormen” och fokuserat för lite på flyktingar, utslagna och – självfallet – transpersoner.

Kritiken är lika förutsägbar som tröttsam, och Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl skriver det självklara: att många flyktingar är just kristna som fritt vill få fira religiösa högtider, och på julen är det helt enkelt ”lite svårt att komma runt Jesus”.

Konflikten skapas alltså inte främst av intoleranta politiker eller av kristna artister som skulle bry sig för lite om utsatta grupper, utan snarare av kulturradikaler som vill riva undan helighet och tradition. Den progressiva rörelsen tycks få extra näring av att skapa strid just kring just de högtider där människor kan få uppleva tryggheten av en etablerad kristen tradition.

Därför blir det extra angeläget i vår tid att bevara ett rum där svenskarna tillfälligt kan fredas från identitetspolitiken och i stället få uppleva en stund av sann julefrid.