Socialdemokrater för tro och solidaritet – före detta Broder­skaps­rörelsen – håller på lördag digital kongress. Det mest iögonfallande på dagordningen är förslaget att för första gången välja en muslimsk ordförande.

Valet må framstå som magstarkt för den organisation som fram tills nyligen samlade kristna social­demokrater. Men i det historiska perspektivet, och givet organisationens generella positionering på senare år, är det helt i tangentens riktning.

1929 bildades Sveriges kristna socialisters förbund. En intern debatt uppstod omedelbart utifrån farhågor om att dessa skulle vilja utbreda kristendomen inom partiet. Per Albin Hansson satte då snabbt ner foten och förklarade att syftet med det nya förbundet var den motsatta: ­att verka för socialdemokratin och skingra misstron mot partiet bland de kristna.

Under förbundets knappt 90 år har det uthålligt verkat med fokus på att vidga inflytandet för social­demokratin, först inom kristenheten och i takt med den ökade invandringen också gentemot landets muslimer. Förbundets namnbyten vittnar också om hur den kristna grund som från början fanns i namnet steg för steg har tonats ner – via namnet Broder­skaps­rörelsen till dagens ännu mer odefinierade namn om tro och solidaritet.

Frågan om vad ”tro” egentligen innebär i en sådan rörelse kan besvaras på flera sätt; låt oss nämna tre.

Förbundets hemsida förklarar dess fyrfaldiga målsättningar: radikal klimatpolitik, solidariskt flyktingmottagande, ett icke-rasistiskt och rättvist samhälle, samt motstånd mot vapenindustri och försvar. Förbundet anger också öppet att de samlar progressiva människor som är både troende och sekulära. Hemsidan ger därmed intrycket av en starkt vänster­radikal rörelse, med en i huvudsak sekulär grund. 

Samarbetet med muslimska organisationer inleddes redan på 1990-talet, och steget att välja en muslimsk ordförande är därför väntat. Valberedningens förslag Sara Kukka-Salam tycks dock ha en helt sekulär förståelse av vad tro är. I intervju i Dagen medger hon att hon inte känner till vad som händer i svensk kristenhet, och att hon betraktar religion som ”en jämlikhets­rörelse för de utsatta” – vilket måste anses som en ganska o-ortodox beskrivning av såväl islam som kristen tro.

De motioner som skickats in till lördagens kongress går i precis samma stil: det är förslag rörande flyktingar, miljö och vapenexport som generellt ligger i samma linje som Vänster­partiet. Samtliga motioner bejakas helt eller delvis av förbundsstyrelsen – med ett undantag, och det är det verkligt intressanta. 

En motion föreslår att Social­demo­kraterna drar sig ur kyrko­politiken så att kyrkan slipper vara en plattform för partipolitik. Denna motion ratas utan pardon. Svenska kyrkan är ju den arena där Social­demo­kraterna har varit kanske allra mest framgångsrika i att realisera sin politik, och som förbundsstyrelsen skriver: det engagemanget kommer att fortsätta så länge det finns ”social­demo­krater som är villiga att ställa upp under social­demo­kratisk fana till kyrkovalen”. 

Ingen bör därför sväva i ovisshet om grunden för det förbund som ska välja ny ordförande på lördag. Det är – som Per Albin indikerade – en rörelse som vill sprida social­demo­kratisk politik bland nya grupper, framför allt de religiösa.

Men ingen ska vänta sig – vare sig förr eller nu – att finna en rörelse som vill kroka arm för att sprida kristna värderingar i samhället. Kristna som i hoppfull välmening resonerar så om Social­demo­krater för tro och solidaritet, de är snarare att betrakta som ännu en vunnen seger för de politiskt mest radikala krafterna hos Partiet med stort P.