Frågan om en kristen syn på sex och samlevnad återkommer regelbundet i det offentliga samtalet. I veckan är det en artikel i SvD, med rubriken ”Man drivs av rädslan för att befläcka sin familj”, som varit utgångspunkt för debatten.
Starkt laddade begrepp som hederskultur eller hedersfromhet tillämpas på delar av den kristna kyrkan, och tesen understryks med röster från olika personer med en negativ erfarenhet av kyrkan.
För den kristna församlingen är det viktigt med en pågående självrannsakan kring vilken undervisning vi ger om relationer och sex, vilken sorts gemenskap vi skapar och vad den gör med oss människor och hur vi förhåller oss till spänningen mellan etiska ideal och en trasig mänsklig verklighet. Därför är det viktigt att inte fly debatten eller bara retirera in i självförsvar.
Samtidigt behövs också saklig analys av kritiken och ett sunt självförtroende inför vad som är kristen tro.
Kritiken mot kyrkan har oftast en historisk utgångspunkt, vilket också gäller artikeln i SvD. Man menar att tidigare hade kyrkan en moralsyn som ”inte var helt avlägsen samhällets allmänna värderingar” och det var därmed möjligt att kommunicera en kristen hållning. Men i dag har samhället utvecklats – i positiv riktning, förstås! – och lämnat kyrkan bakom sig.
De tre alternativen för kyrkan beskrivs därför som (1) anpassning till samhället, (2) att bli en sluten sekt, eller (3) att dö ut. Varsågod och välj!
Men här är det historiska perspektivet alldeles för kort. Sanningen om den västerländska kulturen är att den gemensamma moralsyn vi under lång tid hade var präglat av den kristna tron, eftersom kristna hade valt att inte anpassa sig. När evangeliet spreds i romarriket, och senare här i Norden, fanns en syn på sex som var mycket långt ifrån kristen tro. Promiskuitet, polygami, prostitution, pederasti och homosexuella relationer var accepterat.
Med den kristna tron kom gradvis en ny syn att ta över.
Det är alltså inte så att vår kultur råkade ha samma syn som kyrkan, men nu har ändrat sig och gått vidare. Det är i stället så att kulturen förändrades utifrån den kristna tron och nu – genom att vi överger den tron – så vrids vi tillbaka till det som fanns före kristen tro.
Detta gäller inte alla områden; vi drar fortfarande en stark gräns mot att involvera barn och unga i sexuella handlingar, och vi lyfter fram samtycke som icke förhandlingsbart, för att nämna två exempel. Men det stämmer på ett antal områden.
Utifrån ett historiskt perspektiv står alltså alternativen för den kristna kyrkan inte mellan anpassningen, sekten eller döden. Det finns ett fjärde alternativ: att göra som de första kristna och uthålligt och med kärlek stå för den kristna tron.
I boken From shame to sin: The christian transformation of sexual morality in late antiquity skriver historikern Kyle Harper: ”Den mest förvånande utvecklingen under senantiken är trots allt förvandlingen av en radikal sexualsyn [den kristna synen] … till att bli en kultur, en allmänt accepterad ram för tankar och värderingar.”
Hur gick det till? Bland annat därför att ”kristna ledare under de första århundradena anlade ett apologetiskt tonfall” när de talade om sex. De argumenterade ”med apologetisk stämma” som talespersoner ”för en filosofi som skilde sig markant från samhället i stort”.
De valde alltså inte anpassningens väg. Ändå blev resultatet varken att den kristna rörelsen dog ut eller att den blev en sekt. Den blev i stället världens största rörelse.