Att skända religiösa symboler och texter är en tveksam opinionsyttring. Liksom kränkningar av nationella symboler. Kritik mot islam, eller för den delen kristendomen eller olika statsskick, omfattas självklart av yttrandefriheten. Men bränning av flaggor, religiösa urkunder, bilder eller kristna kors är olustiga opinionsyttringar.
Man kan konstatera att kränkningar av kristna symboler möts med stor tolerans från svenska medier och kulturpersonligheter, medan motsvarande aktioner riktade mot islam väcker indignation. En bränd bibel skulle knappast väcka vare sig uppmärksamhet eller protester, vilket också Leif GW Persson konstaterade i samband med helgens händelser.
Vad var det då som skedde under den gångna helgen, då upplopp rasade på ett stort antal platser i Sverige? Var det en tillfällighet att Sverige just då firade den judiska och kristna påsken? Var det en tillfällighet att det också på andra håll i världen, till exempel i Jerusalem, förekom omfattande stenkastning?
Och hur kom det sig att svenska medier, som för en ständig kamp mot verklig eller påstådd högerextremism, gjorde en stor insats för att marknadsföra den verksamhet som planerades av den som högerextremist presenterade Rasmus Paludan? Vi har sett media agera på likartat sätt i andra sammanhang där polis och samhälle stått i fokus för våldsamma protester, till exempel under Black Lives Matter-kravallerna i USA.
Upplopp med bilbränder, attacker mot polis och räddningspersonal och stor skadegörelse är visserligen inga nya företeelser i Sverige, men påskens våldsamma kravaller har tagit kultur- och religionskriget i Sverige till helt nya nivåer. Vi har nu inte bara interna mord- och gänguppgörelser att komma till rätta med – vi måste också hantera den växande fientligheten mot det svenska samhället, som tycks ha ett starkt fäste inom framför allt muslimska grupper i Sverige.
Såväl polis som politiker gör nu försök att förklara upploppen med att det handlar om kriminella gäng som ser ett tillfälle att attackera polis och samhälle. I andra sammanhang understryker man gärna att dessa gäng är en begränsad minoritet av den islamska svenska kulturen.
Med all sannolikhet finns kriminella gäng med i bilden. Man kan då konstatera att i kampen mot den gemensamma fienden, det svenska samhället, tycks det gå bra att samarbeta över gänggränserna. Men gängen agerar inte i isolerade miljöer. En del av dess medlemmar är förankrade i och understödda av den muslimska svenska kulturen, släkt, familj, bostadsområden och ett stort organisationsnätverk som till stor del finansieras av de svenska skattebetalarna. Man kan också konstatera att den kamp mot de kriminella gängen som ständigt proklameras från politiskt håll, med slagord som ”nolltolerans”, hittills inte har haft någon som helst effekt utan varit ett gigantiskt misslyckande. Gängen har kunnat frodas, nyrekrytera och bygga upp en organiserad ”terrorverksamhet” riktad mot det svenska samhället.
Det är naivt att tro att detta kan mötas med kompis- och ”tycka synd om”-attityd. En helt annan markering av vilja att försvara det svenska samhället och de svenska värderingarna måste till.
Det är under normala förhållanden polisens uppgift att upprätthålla ordning och hindra våldsyttringar i samhället. Men när en i landet organiserad, och möjligen från andra länder stödd, våldsbrottslighet blir alltmer aggressiv måste frågan ställas om inte polisen måste få hjälp av den försvarsmakt som har just detta – försvaret av landet – som sin uppgift. Det är inte rimligt att vårt samhälle, och vår poliskår, ska utgöra enda försvarslinje mot ”terrortrupper” med fokus på att inte bara skada utan också döda samhällets företrädare.
Vi måste också få en helt annan möjlighet att utvisa våldsverkare, genom begränsade uppehållstillstånd och hårdare regler för medborgarskap. Det svenska samhället måste helt och fullt markera att de svenska värderingarna, friheterna och rättigheterna kommer att försvaras och att detta ska accepteras av alla som vill leva i Sverige.